Trend på TV om ofrivillig barnlöshet.

Nej, jag tror faktiskt inte att programmen fokuserar på klinikerna - de verkar mer finnas som fond till de barnlängtandes liv - i båda serierna. Jag förstår på sätt och vis vad du menar, men samtidigt har det funnits dokumentärer som mer handlat om kliniker och buisness (även om de svenska är lite mer vänligt behandlade och Sveriges system inte kritiserats särskilt hårt) och vad jag saknat är i alla fall en känsla av hur det är att leva infertilitet och barnlängtan.

De två serierna är olika, i TV3s trailer verkar de mest röra sig bland behandlingar som är vanliga i Sverige medan trailern på SVT snarast handlar om fertilitetsturism (ur ett personligt perspektiv, vilket ju ändå är väldigt vanligt att vi gör - reser utomlands för behandling, och jag hoppas att medias "monstrifiering" av oss som reser ska bli mindre) även om det finns andra med i den. Så för mig känns det rätt bra att det är två serier samma år.

Nej, det kommer de som sagt inte att fokusera på utan på människorna som lever med barnlösheten... Om man googlar "Drömmen om ett barn" har jag sett att flera av de medverkande som bloggar nu har lagt in sin medverkan i bloggarna och det verkar inte som att alla har lyckats och att det är så mycket rosa fluff. Annars vet jag inte så mycket om TV3's.

En del bloggare refererar också medverkan i SVT's serie. Men eftersom de har mer blandad kompott, med flera donationskonstellationer, så tvivlar jag på att det är fluffat där heller.

Däremot har jag svårt att föreställa mig att den som är mitt inne i sin kamp och deltar i programmet kan kosta på sig att själv vara särskilt kritisk offentligt - vi är ju ändå beroende av våra kliniker. Jag medverkar i SVT's och min historia är ju inte särskilt fluffig i alla fall... som helhet får det bli en överraskning även för mig.

Men förenklat lär väl båda vara, för att tilltala en allmän publik, och vi som är fertilitetsförstörda lär väl få våra hickor när det sägs så enkelt att det nästan förefaller konstigt för den som vet allt om medicinering, slemhinnor och donerade embryon.

Nej, visst... jag kan hålla med samtidigt som jag vet att media inte kan hjälpa mig med den slarviga löpandebandmentalitet som faktiskt kan misstänkas stjälpa en hel del även ute i andra länder (jag har fått min beskärda del)

För mig är ju ett tydligt motiv att jag vill komma hem nu. Jag vill få utredas hemma, IVF:a hemma och jag vill inte tas emot på nåder för förbehandling. Inte hitta på mina egna behandlingar. Men programmet går förmodligen inte på djupet på det viset riktigt. Däremot ser det ut att kunna visa på en hel del "hur jag har det" när jag fattar beslut om mina egna gränser och varför... och jag upplevde att de redan från början var väl medvetna om att IVF inte är detsamma som garanterad bebis (jag hade ju redan varit igenom hela svängen när vi började filma för ett år sedan)

Tja eller också är man singel och får inga alls. Inga mediciner på högkostnad. Inga förbesök utan bråk och strul... Och inga privatfinansierade försök i Sverige.

Men faktiskt tror jag avsikten mer är att förmänskliga oss som lever med det här. Och diskutera gränserna för vad som är rimligt. Förhoppningsvis på ett någorlunda mjukt och nyanserat sätt till skillnad från flera dokumentärer som sänts tidigare. Det har varit mitt motiv för att medverka. Att jag vill få vara just mänsklig och inte en galning som går över lik för att uppfylla en dröm - trots att jag rör mig i utkanten av vad som är lagligt här (sedan att vi är lite galna till mans i infertilitetsträsket, det kan jag också bjuda på...)

Just nu är jag mest nojjig över att jag stimulerats 4 ggr innan vi ens börjat filma och ätit kortison i hög dos under några månader också - jag påminner mer om en cupcake än jag vill kännas vid att jag gjort. Lite ytlig får jag vara

Det är inte fokus på sjukvården och läkarna (jag vet ju när det gäller den ena, men jag tror inte det när det gäller den andra) så de säger nog inte så mycket... Det är de barnlösa som får tala, inte sjukvården.

Fast det beror på om man använder den sociala definitionen eller den medicinska. Serien har genomgående använt den sociala: dvs en person som mot sin vilja saknar barn. Då omfattas singelkillen (som iofs behandlats med sin fru tidigare) Den medicinska är inte heller helt klockren, ofta definieras ofrivillig barnlöshet som oförmågan att tillsammans få barn trots att yttre förutsättningar borde finnas. Homosexuella och ensamstående skulle då kunna kastas ut omedelbart oavsett övrig problematik. Kunde vara enkelt. Men vad händer om ett medicinskt ofrivilligt par går isär? Ja då är de båda singlar. Inte medicinskt ofrivilligt barnlösa även om de har biologiska hinder. Jag är medicinskt ofrivilligt barnlös i Danmark och Polen - mina prövade svårigheter ger mig den diagnosen (dålig äggstocksreserv). Men i Sverige är jag det i så fall inte, för jag har ingen partner.

Men det jag menar är att orden har både en social och en medicinsk betydelse - och SVT använder den sociala. Jag är för övrigt fascinerad av att responsen varit tämligen positiv. Det hade jag inte förväntat mig riktigt. Sedan att människor kommenterar och tycker att vård är onödig jadajadajada - det hör till vanligheten. Att motsatsen hörs är faktiskt förbluffande. Men att jag ses som desperat - visst. Det finns också ett mått av desperation över min längtan. Men i vissa situationer är det faktiskt det mest sunda att vara lite galen. Till exempel om du utsätts för enorm press, sorg, hopp och en kris som inte kan gås igenom på ett naturligt sätt. Jag är inte särskilt rädd för det. Snarast kan jag tänka att jag vill visa just hur dåligt jag kan må av det här. Och hur verklig den sorgen är. Det är inget "överdrivet" - det är inget jag kan "rycka upp mig" från. Jag lever min värsta mardröm, och efter den förutsättningen gör jag det väl.

SVT är ju lite mer inne på att utforska mer kontroversiella metoder, så för att se mer konventionell IVF har jag fått uppfattningen om att TV3's serie är på ett annat sätt. Det är kanske inte så mycket "matnyttig" information för oss i branschen, snarare porträtt av människor som lever barnlösheten.

Jag tycker faktiskt hon var rätt rolig, och inte så tokig för det mesta men kanske lite knepigt klippt... Vi håller förstås inte med varandra (no shit!) men en poäng skulle egentligen kunna användas av oss barnlösa - den förbannade moderskapskulturen. Som att man blir till en ickemänniska i andras ögon om man inte får barn. Räcker det inte med att längta sig blå, ska jag behöva stå ut med att andra anser att jag missat meningen med livet också??

Jag tror att sjukvården gärna vill missa vilket trauma det är gå igenom ofrivillig barnlöshet. Vi försöker förstås också, för att vi vid varje "station" ska visa oss mogna och kloka så att ingen säger att vi inte får hjälp (både adoption och donation har ju i alla fall detta moment). Men faktum är ju att det är en långvarig livskris för de flesta, som dessutom inte går att lösa på ett normalt sett. Normalt får du en chock av något oväntat, du reagerar på den och blir kanske tillfälligt "tokig" och sedan börjar du anpassa dig till att det faktiskt hänt och leva vidare med framtiden som den blev. Barnlöshet bjuder inte på några svar. Alltså kan du inte, innan du fått barnen eller gett upp, göra färdigt och hitta framtiden. Och det säger sig självt att det är helt galet onyttigt att som jag tillbringa 4 år i limbo. Man blir chockad, kanske gråter - och sedan startar man om. Nästa gång kanske...

Vi borde vara bättre på att ta hand om människorna som levt sin värsta mardröm. Som under så lång tid bara startat om och startat om. Det är svårt att hitta till det mer sunda mönstret som leder till den nya framtiden, många av oss har lite frusit för att vi tvingats att inte komma dit under tiden vi behandlades. Jag behövde terapi bara för att få tillgång till mina känslor på ytan. De var onormalt stilla för att jag hela tiden pressat dem för att klara vardagen (därmed inte sagt att jag inte hade ett okej liv, det hade jag även under behandlingsåren) och jag hittade ingen onknapp någonstans. Men precis som mina behandlingar, fick det bli privat. Fast jag fick ju vara i Sverige, så alltid något Det tror jag händer både dem som misslyckas och dem som får sina barn. För dem som får dem är det ju lite tabu - man ska vara så lycklig, lyckad och färdig med krisandet när barnen kommit - när man fått som man ville. Men mardrömslivet sätter sina spår och vi borde nog få hjälp många av oss att hantera det - särskilt för att kunna vara de fria föräldrar vi vill vara.

Sorry det långa svaret... frågan får igång mig. För för det mentala välbefinnandet verkar inte direkt svensk sjukvård vara så mycket mer att hänga i julgranen än den utländska jag har erfarenhet av. Medicinskt sett suveränt. Men de tror att effekterna av sjukdomen ofrivillig barnlöshet begränsar sig till en medicinsk lösning och glömmer att de under tiden pressat människor till det yttersta av sin förmåga mentalt.

Jag hoppas att det ger den förståelsen. Framför allt hur mycket frågorna betyder för oss som kämpar, och att vem som helst i omgivningen kan vara drabbad utan att tala om det... Man kan sällan begära av en människa att orka förklara när det gör så ont. Och ändå är de där - som 15% av våra kollegor, vänner, bekanta och samarbetspartners.

Nej. Den enda äggdonation som jag tror tas upp är att jag gör embryodonation (även om SVT döpt om det). Och jag är ju även singel. Det hade säkert varit intressant att även prata om enkel donation och inte bara där man använder både donerade ägg och spermier som jag...

Att debattera vanlig IVF tycker jag däremot hade varit rätt märkligt. Alltså programidémässigt märkligt. I ett program som handlade om vården i Sverige hade det varit relevant. Men när man pratar om vad som är på gränsen till etiskt försvarbart hade det känts oerhört medeltida att ens debattera om IVF är nära den gränsen. Jag hade nog blivit lite tjurig isf, även om jag tål att man diskuterar det försvarbara i att som jag använda dubbla anonyma donatorer och att med vilje sätta ett barn utan medförälder till världen.

Jodå. Jag kunde prata om det under tiden. Det har inte funnits såna begränsningar då även om de givetvis föredrar att jag inte pratar om det nu (men eftersom jag inte är betald kan de inte gärna tvinga mig, men för 6 veckor kan jag nog klara att vara tyst om hur det gick). Jag bloggade på den tiden (och avslutade bloggen i somras efter 4 års skrivande) och har även mycket kontakter inom Femmis som är intresseorganisationen för singlar som försöker eller har fått barn med hjälp av klinik utomlands. Däremot har det saknats mycket i det psykologiska stödet från klinikerna, precis som det är i Sverige... (på min blogg finns en enda post kvar, skriven efter program ett, och som handlar om just det). Min resa blev, precis som så många andras, oerhört lång. Och inriktad på medicin, inte på att överleva. Det är ett problem som existerar runt fertilitetsvård i allmänhet (och som dessutom störs av att så många av oss står i adoptionskö och inte kan kosta på oss att söka psykiatrisk vård i samma utsträckning)

Och de länkarna verkar inte så bra...

Femmis: www.femmis.se
Bloggen: www.fertilitychallenged.wordpress.com

Fast det håller jag inte med dig om även om jag nu är partisk. De flesta kritiserar ju mitt case för att det just är embryodonation och inte enkel äggdonation. Problematiken bakom är bla upprepade missfall följt av förtida klimakterie (också förklaringen till missfallen - dåliga ägg helt enkelt). Att jag råkar vara singel är väl möjligen det som skiljer isf.

Nej, med tanke på att det handlar om en personlig historia så kommer de inte att ge någon statistik. Och något par med upprepade missfall är jag inte, inte för att det personligen gjort någon större skillnad men ändå... och inte heller det kommer att kvantas och läggas i statistik. Ser du första programmet är det beskedet om att jag för sista gången misslyckats med egna ägg, jag är med mer i ettan och femman. Men inte i statistikform. Bara hur allt blev till slut.

3:ans plågar tyvärr mig också. Jag trodde först det berodde på att jag var med i den andra kanalen... Jag gillade ettans känslor, men inte att det var så mycket av "lyckligt slut"... det var mer glädjetårar än sorg. Och när tvåan bjöd på en förlossning var det helt enkelt så att jag inte orkade. Det är vackert, känsloväckande och tyvärr för nära. TV3 håller sig med normalfallen, och utlandet gäller ju då bara singeln. Fast det kanske blir annorlunda, statistiskt kan inte alla lyckas.

Och jo, jag kan också avundas 16 ägg i frysen Jag får 2-4 oavsett dos och om de överlever till transfer är jag överlycklig. Adoption skulle inte ha varit en stängd väg för mig dock. Fast efter 4 år i kö har jag nog väntat halvtid och jag väntade inte på ett "litet" barn. Men visst hade jag den vägen som hindrade mig från bitterheten i någon mån. Sorgen slapp jag aldrig undan...