abort pga rädsla för förlossning?

Jag tror du först måste försöka orka funder på..orkar du med ett barn till? Vill du ha ett barn just nu?
Gå och prata med någon. Fick du bra kontakt barnmorskan du hade när du väntade din son?

jo jag vill ha ett barn till....redan köpt massa bebis kläder o sonen är glad...

                               nej jag fick inte bra kontakt med barnmorskan,hon anmälde mig till soc pga massa sjuka saker hon ansåg..vilket soc har bett mig om ursäkt för..men har skrivit in mig på ett annat ställe nu...

Sex leder till graviditet, skyddat som oskyddat, det finns inga garantier för preventivmedel.

Är man rädd för att föda barn, som du är i detta fallet, ska du kanske tänka 2 ggr innan samlag.

Att göra abort i detta fallet tycker jag är helt utslutet. Abort ska inte vara en nödlösning för rädslan att föda. Har du satt dig i denna situationen får du ta dig samma och göra det bästa för ditt barn.

Det finns kanske hjälp att få efter förlossningen?!
Om du har god kontakt med barnens pappa finns han kanske till hands för att hjälpa, han bär också ett ansvar gentemot detta barn som han hjälpt till att "producera" fram..

jo jag vet o vi ville elr jag ville ha ett barn till....jo jag träffar honom någon gång i veckan men problemet är att han är gift,iåförsej jobbar han nätter så han kan jue komma o hjälpa till lite då...han kör taxi..

                                    suck.....känns kanske löjligt ni som läser o fött vaginalt..men ni förstår inte min panik i detta..

Jag skrev ett långt inlägg som bara försvann.
 Jag kan omöjligt sätta mig in i din rädsla för jag har inte varit med om det själv. Jag har fött mina barn vaginalt. Ja visst gör det ont,men samtidigt så har jag inte tex haft epidural,vilket tydligen ska vara gudomligt ;)
Jag tycker verkligen att du ska ta kontakt med någon proffesionell  . Dels bearbeta rädslan för en förlossning,men även prata om hur det är att vara själv med två barn så att inte det blir en chock för dig.

Kanske blir det snitt igen...eller så försöker du dig på vaginalt. oavsett så är det viktigt att du har ngåon att prata med och även någon som stöttar dig igenom förlossningen oavsett vad för sorts förlossning det blir. Det är även viktigt att du har någon som hjälper dig tiden efter åt. en go vän eller en familjemedlem som du kan lita på.

Du måste ha en backup och inte lita på att mannen kommer att ställa upp för dig. Vet hans fru inte om ert förhållande så kommer det ju bli svårt för honom att stötta dig så mycket som jag tror att du kommer att behöva   

Jag födde vaginalt, och det är det västa och det bästa jag någosin gjort.
Visst är det en jobbig process, men känslan att få upp ditt nyfödda barn på bröstet gör allt slit värt det.
Det är en underbar känsla.  Smärtan glöms snabbt bort.

Jag tycker du ska prata med pappan och försöka lägga upp en plan på hur ni på bästa sätt kan lösa det här tillsammans, så att du kan få lite avlastning.

Fungerar inte det så kanske du har släkt och vänner i närheten som kan ställa upp och hjälpa dig!

Lycka till!

jo jag vet....har så mycket annat i livet oxå..men har planer på att sälja valpen så jag får tid för nya barnet oxå..

               dom lever typ som skilda,,dom har 2 barn ihop o han älskar inte henne..dom har varit gifta i 11år.o lever efter något muslimskt äktenskap..

                    hon vet han har en son med en svensk/tysk tjej....(thats me :)  )

                                

               jo precis..o jag tror inte jag kommer klara den smärtan....får panik attacker o vet inte va jag är kapabel till i såna lägen..vill inte veta heller...

Att vara själv med två små barn och en valp...det är tufft. Att vara gravid själv med ett barn och en hund är också jätte tufft. Illamående och foglossning har varit super tufft för mig att orka med hund och barn mm.Så jag hoppas verkligen du har stöd från din omgivning så att du har tid för att bearbeta vad som komma skall...

jo jag ska omplacera hunden hade jag tänkt..

                           jo har massa jag vill fixa innan,större lägenhet,sparkonto,körkortet(ska köra upp om 3veckor)

                    men har mått illa sen 2veckor efter ÄL,o spytt en del...har ap ont i ryggen oxå..har redan stödbälte.. :(

Du får prioritera. Det var mycket jag trodde jag skulle hinna fixa innan förlossningen,men jag höll tillslut på att gå in i väggen. Phu...
Körkortet är super bra om du kan fixa...det underlättar!
 Men  ha inte för höga krav på dig själv! Det är mer än tillräckligt att vara gravid och samtidigt sköta om ett barn till. Prio är din son,du och din kropp och att du får hjälp och stöd att våga föda,snitt eller vaginalt.

jag känner med dig, verkligen, vad jobbigt att vara rädd att föda och veta att du blir ensam mamma. Jag önskar jag kunde hjälpa dig. Men kan du få kontakt med en doula? Eller har du en Minna-mottagning i närheten där du bor (som har samtal och mammagrupper för ensamstående)? Som doula har jag varit med en kvinna som först funderade på abort för att hon hade så dåliga erfarenheter av förlossning tidigare. Men hon ville egentligen ha barnet, precis som du. Det gick sen väldigt bra med födseln. Tryggheten i att ha en erfaren kvinna med gör helt enkelt en enorm skillnad! Hoppas på allt det bästa för dig!

Hmm, har fött två barn vaginalt, och visst det gjorde ju ont - hade ingen epidural, fast mest var det jobbigt.
Men det jobbigaste var första gången när man inte visste hur det skulle bli och satt och jagade upp sig. 

Tycker det låter skitläskigt att någon skulle skära upp magen, och det måste ju göra jätteont jättelänge efteråt.....brrr.... Med vanlig förlossning mår man ju "bra" ganska snabbt efteråt (för det mesta). Efter andra barnet hade jag lätt kunnat åka hem och ta hand om min tvååring samma dag som förlossningen, fast vi var tvungna att stanna pga gulsot.

Jag lider också av panikattacker sedan länge. Hade med mamma på första förlossningen, vilket var ett bra stöd, men i det här fallet låter det kanske inte så lämpligt. Problemet är väl precis som med panikattacker, att man är rädd för rädslan, och i och med att man stressar upp sig så blir det en självuppfyllande profetia, man mår dåligt och förlossningen blir jobbig. Trots det hade jag nog valt vanlig förlossning, men inte helt själv utan stöd. Bäst är nog att hitta nån som du kommer bra överens med som har fött barn själv och är väldigt trygg i sig själv, och ha med henne som doula. Män är inte så bra på sånt och barnmorskorna har inte tid.

Sen - det ÄR mycket läskigare att sitta och tänka på en förlossning än hur det sedan faktiskt är. Värkarna ökar så gradvis att man (oftast) hinner vänja sig, det är inte en plötslig, supersmärta, och det är inte mer än vad man klarar av. Jag är mycket räddare för att gå till tandläkaren än för att föda barn. Kort sagt, jag har enormt låg smärttröskel och är en mes, om jag klarar av att föda barn gör nog de flesta det. Sen är allt individuellt, men ändå...