Ni som förlåtit otrohet, hur blev det sen?

Jag har också förlåtit.
Hittade ett oerhört bra klipp om detta på en sida som heter www.sorg.se

"Förlåtelse – ett centralt och misstolkat begrepp
Sorgbearbetning handlar – utöver fullbordan av kommunikationer – även om accepterande av och försoning med det som hänt. Detta blir särskilt tydligt när smärtsamma händelser har inträffat i de relationer som bearbetas. När jag på mina kurser börjar tala om behovet av förlåtelse uppstår ofta en mängd spontana protester. Förlåtelse är nämligen ett av våra mest missförstådda begrepp. De flesta verkar tolka begreppet förlåtelse som att man ska tycka om den man förlåter, att man ska vilja träffa personen igen, att man ska tycka att det som hände inte var så farligt, eller att man ska förlåta för den andres skull. Utifrån den uppfattningen är det naturligt att inte vilja förlåta någon. Som tur är kräver verklig förlåtelse ingenting av detta. Förlåtelse handlar istället enbart om dig, om dina tankar och dina känslor kring det du har varit med om. Förlåtelse innebär att du ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Det handl­ar om ett accepterande av det som skett, vilket ger frid i sinnet.

Känslan av ilska och bitterhet kommer från upplevelsen av att bli skadad. För att förändra den känslan behöver vi en ny upplevelse av försoning. Att förlåta är den handling som åstadkommer detta. Ofta tror vi att vi saknar förmåga att förlåta för att vi inte vill förlåta, men att förlåta är en handling och inte en känsla. Jag brukar förklara vad jag menar med exemplet att vara för trött för att orka borsta tänderna. Vi borstar oftast ändå tänderna för att vi vet att det känns bättre efteråt. Samma sak är det med förlåtelser – först kommer själva handlingen, sedan upplevelsen av att må bättre. Om vi ska vänta på lusten att förlåta innan vi går till handling och förlåter, kommer vi att få vänta för evigt. Genom att förlåta motparten gör vi oss inte beroende av att den som skadat oss kommer till insikt och ber oss om förlåtelse. Istället frigör vi oss själva genom att ”låta före”. Att förlåta innebär rent praktiskt – som med all sorgbearbetning – att man verbaliserar sin förlåtelse och riktar den till motparten, blir hörd av en annan människa, samt avslutar kommunikationen med ett avsked. Den formulering vi brukar använda oss av är: ”Jag bekräftar att det du gjorde skadade mig, men jag tänker inte längre låta minnet av detta fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri.” När vi förlåtit upplever vi en befrielse från ilska och bitterhet. Eller, om du hellre vill, du för­sonas med dig själv och dina upplevelser."