Ni som förlåtit otrohet, hur blev det sen?

För mig har det varit ett jättejobbigt år och alla minnen kommer upp i perioder. Då är jag nere som tusan och funderar på om jag ens vill leva. Men samtidigt så är min familj mer värd tillsammans är separerade och jag älskar honom väldigt högt. 

Det är jobbigt, emellanåt påminner ALLT om den händelsen, jag drömmer mardrömmar.. Men på dagana när vi är med varandra väger det upp allt. Gör det inte det så pratar vi om det igen och det känns lite bättre igen.

Tilliten kommer det nog ta mååånga år innan den är tillbaks, om den ens blir fullskalig. Jag mår dåligt när han ska ut på krogen bara, vilket egentligen inte är något problem. Men han går inte ut då, eller så gör vi det tillsammans. et gäller att möta upp varandra i allt och stötta. Finnas där och visa äkthet. Kämpa, det är minsta ordet i allt!

Hoppas att det går bra för er, jag har gett mig fan på att det ska gå bra här! <3 

Jag fick veta det i mars 2011. I augusti tog han en tjej på brösten när vi var ute en kväll. 
Jag bröt allt, var förbannad och allt. Men han lyckades gråta sig tillbaka och visade sig mer ledsen än någonsin. (Kan ha varit alkoholen) men idag vill han ut ikväll med alla sina kompisar och jag vill inte. Nu är han sur och åkte iväg och gjorde annat.

Varför kan man inte visa förståelse? Jag vill skrika och är arg, men samtidigt borde han förstå. Om han nu vill att det ska vara vi, får han låta tiden ta den tid det tar. Även om jag ett år efter sista incidenten inte känner mig bekväm med att han är full på krogen.

Blir fan förbannad. Nu har jag ont i huvudet också.  

Jag har också en jävla skitdag. Eller en jävla skitvecka. 
Sista semesterveckan, jag såg henne i företagets jobbil. Imorgon ska vi tillbaka och jobba och allt jag kan tänka på är att hon är där. Han kommer också vara det Allt kommer upp igen, jag som känt mig stark och kunnat tala positivt om att gå vidare och kämpa.

Jag vill inte jobba, mitt jobb ligger 2 hus från hennes hus. Jag måste åka in till stan, där jag ser deras företagsbilar överallt. Vill bara lägga mig ner och dö. Eller sova, tills livet känns bättre och jag slipper de här känslorna.

Funderar på att gå till en kurator eller psykolog. Men jag kan inte öppna mig så ärligt hon någon sådär face to face. Jag "vet" vad jag ska säga och hur jag ska tänka logiskt. Men nu när tårarna bara rinner varje dag och allt suger är det svårt. 

Tack för dina ord. Jag ska försöka titta på det där med KBT. 

Han lyssnar nu med, bara att jag har svårt att säga vad jag känner. Eftersom det sårar. Så en psykolog är nog ingen tokig idé ändå :)

Riktigt rörande. Jag har inte kunnat skriva något svar efter jag läst det där. 
Tårarna bara kommer och så fort jag tänker på något att säga blir jag bara stum.

En annan sak dock, att förlåta. Det är ju lättare att förlåta den man älskar och känner, än den som
är den andra boven i dramat. Där har jag stora problem och det förstör verkligen för mig. Jag har 
kommit en bra bit i själva läkande- och komma-vidare-processen. Men hur ska jag kunna förlåta
henne? Måste man det?  

Accepterande ja.. Det är så svårt. Jag önskar att jag kunde släppa och faktiskt "acceptera det jag inte kan förändra" men ack så svårt :(

Tack för svaret! 

Igår kände jag mig ganska stark och stolt, var glad och lycklig.. Allt var som jag vill, som jag vill må.
Men idag råkade jag se henne.. Det är jobbigt hur allt bara faller samman då. Jag tänker på hur det varit innan nu, men det är en klen tröst. Det är som att sparka undan fötterna för mig.  

Måste uppdatera lite då jag blivit sjukt nere sen igår. Vad är det som händer i en? När man först känns som om man kommit vidare. Man VET att det hänt och det känns som om man ibland kan säga "Ja, så var det. Tragiskt men nu är vi här! Och allt känns bra igen" För att sen ramla pladask? Jag kan inte se hur jag ska kunna motverka de svaga punkter jag har där känslorna tränger igenom igen och förstör mig inifrån. =(