Ni som förlåtit otrohet, hur blev det sen?

Det har gått 15 månader sen han berättade om otroheten som skedde men en kollega 2009. Det var på fyllan utomhus efter en krogrunda. Det har varit sjukt jobbigt.

Nu valde han att berätta själv jag hade ingen aning om vad som skett innan han sa det, hade en jobbig 6 månaders period med gråt och bråk och jag ville bara dö men jag gick och pratade med psykolog och fick ur mig allt elakt jag inte kunde kasta på honom varje dag och mår nu bättre.

Jag ställde hårda krav på honom om jag skulle stanna kvar vilka var: aldrig mer dricka sprit när han e ute utan mig, köra bilen dit och hem och komma hem i tid, han var ALDRIG hemma när han lovat förr. Dessa krav säger han var jobbigt till en början men nu väljer han bort sprit och mår bra han vill inte dricka för han vet att jag mår dåligt och får backflash över hans otrohet.

Han jobbar kvar, hon med men de har olika arbetsuppgifter och ses aldrig. Tyvärr har jag fortfarande dagar då jag mår skit över hans svek men det blir färre och färre men ont kommer det nog alltid och göra.

Jag brukar drömma att han är otrogen än en gång med henne eller att de två är tillsammans och att jag är den han är otrogen med, mår piss och är ledsen flera dagar efter en sån dröm.

Det är tufft som fan ibland som tur är ser han på mig när något är fel och gör allt för att jag ska må bättre.

Vill att han ska byta jobb, är jobbigt att veta att hon jobbar där även om han sitter på kontoret och hon gör annat.

Vet precis hur du känner, hatar min mans ONS så fruktansvärt mycket, hon bor i Malmö nära svärfar vet inte om jag kommer låta bli att slå ihjäl henne om jag nån gång springer på henne

Vill bara att han ska byta jobb men vill inte be honom om det för jag vill inte verka så osäker att jag tvingar honom byta jobb pga av henne

Konstigt nog känner jag så ändå även om jag kanske inte borde göra det... Jag vet han det är han och vars han som gjort fel men en del av mig vill vara stolt och stark och låtsas om att det inte påverkar mig längre fast det i hög grad gör det, det är därför jag har så svårt att be honom byta jobb, jag vill inte visa mig svag och osäker för då känns det som om hon och det de gjorde vinner över mig, låter säkert helknäppt men hela situationen och livet blev helknäppt när han berättade

Ja man är riktigt duktig på att ta allt det onda själv, trots deras svek så vill man inte att de ska må dåligt...

Min man har också ganska strikta regler, får inte gå ut med jobbet eller dricka när jag inte är med, han var ute med sin jobbavdelning för nån månad sen han gick köra dit och hem och vara hemma senast kl 24 det funkade bra och jag var inte ledsen orolig eller mådde dåligt men gå ut med polare kan han glömma, han skyllde på alkoholen så nu får han vackert låta bli den.

Trots att han sköter sig och visar varje dag att han älskar mig och bara vill vara med mig har jag ändå svåra dagar, nån som vet när det börjar vända? När man slutar må dåligt och påverkas i sin vardag av sveket och misstron?

Känns inte som om de förstår hur lång tid det verkligen tar att komma över en otrohet, de har kanske ältat det färdigt den dag de berättar för en men det är då ens eget helvete börjar och sen tror de att de kan gå ut på krogen för det var ju faktiskt 2 år sen det hände! Ja men det var bara 1 år sen du berättade och jag mår fortfarande inte ok!!!

Styrkekram till er alla som håller på och ta sig igenom otrohet

Min man säger att det var först EFTER otroheten som han insåg hur mycket han älskar och vill vara med mig, vi hade varit tillsammans i 7 år när han var otrogen, det var sjukt jobbigt att höra kändes som om han inte brytt sig alls våra 7 första år... Nu är han helt annorlunda men ibland hjälper inte det, en otrohet ger en ärr för livet det bara är så tyvärr... Och idag har jag en jävla skitdag!!!! :(

Jag gick och pratade med en kognitiv beteende psykolog och det hjälpte mig jättemycket, trodde inte heller jag skulle kunna öppna mig för nån annan men väl där brast det och allt bara kom, hon sa att jag t om hade så mycket att prata om att hon skulle få skrivkramp ;) det var bra att få ur sig allt och få någon annans perspektiv på allt.

Jag slutade gå hos henne i juni och första veckorna var jag ett vrak, allt blev jobbigt ingen att prata med mm men nu börjat det bli bättre, visst har jag dagar när jag vaknar upp i källaren som jag kallar det, hade en sådan dag för mindre än en vecka sen men där ska HAN komma in och fixa och lyssna och det gjorde han.

Gråt hur mycket du vill, tiden läker alla sår vet att alla säger så men det stämmer! Stor styrkekram till dig!!!