Ni som förlåtit otrohet, hur blev det sen?

Vet precis hur du känner, hatar min mans ONS så fruktansvärt mycket, hon bor i Malmö nära svärfar vet inte om jag kommer låta bli att slå ihjäl henne om jag nån gång springer på henne

Vill bara att han ska byta jobb men vill inte be honom om det för jag vill inte verka så osäker att jag tvingar honom byta jobb pga av henne

Konstigt nog känner jag så ändå även om jag kanske inte borde göra det... Jag vet han det är han och vars han som gjort fel men en del av mig vill vara stolt och stark och låtsas om att det inte påverkar mig längre fast det i hög grad gör det, det är därför jag har så svårt att be honom byta jobb, jag vill inte visa mig svag och osäker för då känns det som om hon och det de gjorde vinner över mig, låter säkert helknäppt men hela situationen och livet blev helknäppt när han berättade

Både jag och pojkvännen var otrogna mot varandra vid ett tillfälle i början av vårt förhållande.
 Men vi valde att förlåta och gå vidare, nu har vi vart tillsammans i 4 år, förlovade och har en snart 2 årig dotter.
Tilliten för varandra är stark, och vårt förhållande känns mäktigare än någonsin.

Så det kan absolut funka att förlåta en otrohet! 

Nej är nåt fel i ens förhållande så brukar man vanligtvis prata om saken, inte ligga med andra. DET är korkat.
Jag är inte för att kasta in handduken så fort nåt händer. MEN väljer man att vara otrogen, inte berätta nåt och sen då det väl kommer fram så ojojoj vad man ångrar sig och sen ska det förlåtas hit och dit. Nej. Bättre kan man då göra av sitt liv.

Träffade min fru 2001, gifter oss slutet av 2002. Hösten 2004 inledde hon sin otrohet. Hade misstankar ända från början. Efter att fått kondolym, hon blev gravid och sånt, blev matad med massor av lögner. Så installerade jag till slut efter 10 månader en keylogger och fick då beviset. Kastade ut hemme, men hon bönade och bad att få komma tillbaka.

Dumsnäll som man är så gjorde jag det. Hon fick sin en chans och jag trodde att hon hade lärt sin läxa.

Och då var det dags igen. (frugan 33år, snart 34 år, en flicka på 1.5 och en pojke snart 4 år) Samma gamla signaler börjar att visa sig för en månad sedan, förra veckan höll jag på att komma på dom. Nu räcker det för mig.

Det mest trista är att vi nu har två barn också, vilket gör mig mer ledsen än någonsin

Har man ett otrohets beteende så brukar det inte ändras.  Allt handlar om henne och jag har märkt att henne beteende mot barnen har också förändras. Mycket mindre tålamod och brusar mycket lätt upp mot dom. 

På ett sätt är jag glad att hon nu bor hos sin kompis och träffar barnen ganska lite. Och jag har kommit barnen mycket närmare än någonsin

Försöker nu att göra allt för att koncentrara mig på mig själv och mina barn. 

Jag kan inte förstå min fru som väljer att bo borta för att fortsätta att vara otrogen och träffa bara barnen ibland. Inte ens varje dag träffar hon dom.

Jag är så jävla förbannad! 

Inget jag skyller på, bara konstaterar. Och om det nu är så att så många är otrogna, varför skrotar man inte bara den gamla fundamentala inställningen att det SKA vara på ett visst sätt. Varför inte vara lite mer öppen i sinnet kring detta och kanske vara en smula mer förlåtande mot varandra? Istället för att hata otrohet, och säga att det ska man aaaldrig vara för att sedan vara det ändå, eller upptäcka att ens partner är det. Som sagt, jag känner inte en enda som inte haft med otrohet att göra. Alla 70% kan inte vara fega jävlar.

Jag håller helt med dig.
Sitter i skiten just nu då jag får veta små bitar i taget. Vi har ett fint, djupt, uppriktigt och ärligt samtal om allt som hänt och allt känns ganska bra efteråt. Jobbigt förstås men bra, skönt att hon äntligen valde att öppna sig och vara ärlig.
En liten tid senare visar det sig att det ärliga samtalet var ett "ärligt" samtal. Hon hade visst råkat "glömma" ett par dataljer... Nytt ärligt och öppet samtal, samma visa igen...

Jag själv sitter nu i en fruktansvärt besvärlig sits då jag verkligen litar på hennes vilja att försöka och gå vidare. Försöka hitta tillbaka till sina känslor och till vår relation.. Samtidigt har hon inte tillräckligt stort förtroende för mig, för min vilja/förmåga att förlåta och försonas. Lögnerna sipprar fortfarande ur henne och jag är helt förvirrad av motstridiga känslor.
Hur får jag henne att förstå att det är LÖGNERNA som är värst, inte handlingarna...?
Hur får jag henne att förstå att jag klarar av att hantera i princip vad som helst, förutom fler lögner?

Min man var otrogen precis efter vi fått vårt första barn. Under graviditeten var han så glad och stolt och behandlade mig som en prinsessa. Jag tyckte vi hade det så bra och trodde vi var ett team, så starka. 

Precis efter BB-tiden efter hans tio lediga dagar så hade han en konferens inplanerad med jobbet som han verkligen behövde åka med på och jag kände att jag inte ville hindra honom, det var bara över en helg.

Under den helgen betedde han sig precis som vanligt. Vi har aldrig varit svartsjuka eftersom vi alltid varit så kära, så när han på lördagskvällen inte ringde som han sagt så tänkte jag att han väl glömt det. Han glömmer aldrig av mig, men jag tänkte att det var en engångsföreteelse så jag brydde mig inte om att ringa heller. Han måste ju få andas också.

Vi hördes inte förrän efter han skulle kommit hem, på söndagen. Och jag satt där med vår tvåveckors och längtade efter honom när jag får ett sms där det står att flyget är försenat och han kommer först på måndagen. Då började jag ana oråd (jag vet inte varför, eftersom jag inte är svartsjuk) varför ringde han inte? Så jag ringde upp honom men telefonen var av.

Jag ringde istället till hans kompis och arbetskamrat som också var med på konferensen. Han svarade och jag småpratade lite om hur de haft det och kompisen sa de haft det bra men det var skönt att vara hemma nu. Jag glömmer aldrig hur han ordgrant och lättat uttryckte hur skönt det var att vara hemma. Jag frågade honom om de åkte i fler gruppen men nej sa han de hade landat vid klockan tre och nu var klockan sju.

Han undrar om nåt hänt och jag säger som det är. Kompisen blev väldigt förvånad och jag orolig. Vi lovade jaga honom på varsitt håll och återkomma när nån hittat på honom. Vid det här laget hade jag ringt mamma som kom och var med dottern då jag inte kunde hålla koll på oron och dottern samtidigt.

Kompisen ger mig nummer till resterande på företaget och jag vet än idag inte varför men när jag ser namnet NN så reagerar jag. I mitt bakhuvud nånstans så minns jag att hon är relativt ny och mannen har pratat om henne. Hon är med på konferensen. Hon. Jag börjar känna svartsjuka.

Svartsjukan stegrar. Vi bor i en medelstor stad i mittersta sverige där jag är uppvuxen och känner till områdena bra. Via hennes nummer letar jag upp hennes adress och det är ett fint kvarter någon kilometer från vårat område. Nu börjar jag tappa greppet om tiden och jag börjar helt tappa greppet om allt men jag ringer den här tjejen och presenterar mig. Jag säger inte vad jag vill, utan undrar om jag kan komma över och fråga om en sak.

Javisst kan jag förstå att hon tycker det är en underlig fråga, men ingen annan skulle vart otrevlig, men hon sa snabbt nej varför då? Och lät allvarlig. Jag blev alldeles kall i kroppen. Mamma tog dottern och jag tog cykeln bort en kilometer. Till henne. Hennes, hennes mans och barns hus. Och se, hon var hemma.

Jag visste inte vad jag skulle möta och jag var inte beredd på något men jag plingade på dörren. Ville inte gå in bara sådär för jag var rädd. HOn öppnar och blockerar av nån anledning dörren innan jag ens försökt gå in. Jagsäger du sabbar två familjer var är han? Jag ser hans mobil och jacka på en pall i hennes hall. Han är där hos henne och han har ljugit för mig. Han är där och gömmer sig av nån anledning. Hon ber mig gå därifrån och den här delen är jag inte stolt över men jag smyger runt hennes hus istället och kollar in. Jag ser ingenting.

En bra stund senare får jag ett sms från honom där det står att han är hemma om tio minuter, han tog ett annat flyg. Jag står kvar vid hennes hus och ser honom storma ut. Jag hör ingenting av vad som sägs dem emellan när han joggar bort men han har bråttom och hon är hysterisk. Jag tar en genväg och genskjuter honom alldeles bakom bullerplanket vid deras kvarter. Jag är så rädd och ledsen att jag känner hur mina ben viker sig och jag är på väg att kissa på mig av nervositeten. Han bara håller mig chockat. Han håller mig när jag slår honom och han håller mig när jag skriker och biter och rivs. Sen går vi hem ihop och det låter som en saga men vi går tillsammans hem, tittar på vår fina dotter och somnar i varandras armar.

Jag småslumrar bara på natten och mamma är kvar för dottern. Jag har ont i bröst för jag inte ammat sen eftermiddagen och jag har inte tvättat håret på hela helgen. Dagen efter är mamma kvar. Jag tar mannens mobil och läser deras sms, det är sms från lördagen där han uttrycker hur kåt han är och att han vill ha hennes rosa lilla fitta. Hur han vill göra med den och henne och att hon har så snygg rumpa. MIN rumpa har han alltid vart fixerad av så de orden gör mig fruktansvärt ont. Hur han kan säga så tillnån annan när han sagt till mig att han inte ens kollar på andra.

I varje fall så ligger de med varandra och hon är tydligen trång och bäst på att suga också. Nåt han säger till mig varje gång vi har sex. Jag gråter tills han vaknar och han vet att jag sett. Hon har även skickat nya sms där det står att hon vill vara hans och kan lämna sin man. Jag ber honom ringa upp henne för jag vill hörai vilket tonläge han pratar med henne men han vill inte ringa henne.

Jag bestämmer mig för att gå och hämta min cykel och lämna honom ifred. Så jag gör det. Jag går och hämtar min cykel utanför Hennes hus.  Jag ser henne därinne. Hon är fan äcklig. Visst, smal och smärt och långt hår men hon har en sån näsa min man säger att han hatar, och hon har sån stil som min man inte gillar. Men visst hon är snygg. Jag vill bara döda henne men jag tar min cykel och cyklar hem.

Hemma är mannen påklädd och sitter med dottern i famnen. Mamma ha gått. Han börjar gråta när jag frågar varför. Hans förklaring är att han saknat mig så mycket att han tog vad som helst som kunde vart jag. Han uttryckte sig till henne som till mig bara för att hon hade liknande kropp som mig och lika hår. Annars var hon inte intressant. Jag frågade hur han tänkte när han följde med henne hem. Han hade inte vågat komma hem till oss, han hade ingen bättre förklaring.

Jag godtog inte det han sa eftersom jag inte kunde förstå, så jag beslutade mig för att lämna honom vilket jag gjorde redan samma dag. Efter tjat och byte av jobb så började vi i vilket fall parterapi ett par månader senare. Vi hade hela tiden kontakt pga dottern och jag kunde inte få nog av honom Jag visste hela tiden att jag skulle förlåta honom, det var bara en fråga om när.

Jag ångrar mig inte för en sekund att jag tog tillbaka mitt livs kärlek. Hon jobbar inte heller kvar på mannens fd jobb, och hon är nu tre år senare skild och lever med en ny. Vi har en dotter till och är väl kärast i hela världen. Min man och jag.

Vad som fick mig att förlåta? Förståelsen av innebörden av vad saknad är.  

Jag måste bara hålla med om förra skribenten.
En gång otrogen, alltid otrogen sägs det men jag tror och vet att det inte stämmer.
Jag har också varit otrogen och det är inget jag är stolt över. Anledningen var många men i det stora hela så handlade nog om att jag var för feg för att göra slut och jag antar att jag både ville ha kaka och äta upp den samtidigt.

Denna otroghetshistoria skiljer sig nog lite från de andra jag har hört eftersom jag några månader senare gjorde slut med min dåvarande och började dejta killen jag var otrogen med. Till slut blev vi ett par och nu väntar vi vårat första barn. Han är utan tvekan mitt livs stora kärlek.

Men även fast han var med på det hela, han visste att jag hade pojkvän då vi låg med varandra första gången så har det tagit tid för honom att lita på mig. Det är nog en sak att ligga med en upptagen tjej men att bli tillsammans med den tjejen är nog inte samma sak. Jag vet att jag aldrig skulle kunna göra något sådant mot honom. Jag var honom trogen även i början då vi mest träffades för skoj skull efter att jag blev singel. Han träffade då andra och det visste jag om men jag kunde helt enkelt inte träffa andra då jag hade bestämt mig för honom.

När båda bestämde sig för att bli seriösa och satsa på varandra så pratade vi ut om allt som hade hänt och det visade att han inte heller var stolt över det vi hade gjort mot mitt ex, han var dessutom orolig över att det kunde hända igen men mot honom och inte med honom denna gång. Man får en dålig stämpel när man är otrogen så enkelt är det, men jag tror att det är fullt möjligt att förlåta om man verkligen älskar varandra. Det sägs att kärleken övervinner allt och jag känner att jag måste tro på det.

Jag och min kille har inte haft det lätt. Jag hade svårt att acceptera att han träffade andra när vi började dejta varandra även fast båda var med på det mer eller mindre. Men jag har blivit tvungen att förlåta honom för att kunna leva med honom, och tro mig jag vill inget hellre än att leva med honom. Jag älskar honom otroligt mkt!

Så hur har vi gjort? Jag vet inte hur han har gjort men jag har dragit streck över det som hänt, jag har förlåtit honom från hjärtat och jag ser frammåt. Vi har även pratat otroligt mkt om det som har hänt och det har hjälpt mkt. En gång otrogen, alltid otrogen? Kanske för vissa men inte för mig, jag lärde mig min läxa istället.

Nej faktiskt inte. För jag älskade aldrig min gamla gubbe och älskar man inte ngn så bryr man väl sig inte. Kan hända att jag tänkte så då oxå men då jag var jag mkt yngre och en aning oerfaren. Jag tror på att man lär sig av sina misstag. Vi har dessutom pratat om det, jag o min nya, så jag tror faktiskt inte att det kommer att hända igen. Behovet finns helt enkelt inte.

Jag har haft ett förhållande med en gift man i över 4 år, nu har frun kommit på det. Han försökte göra slut med henne långt innan vi träffades efter att ha fått känslor för en annan, men det slutade med att dom gifte sej. Trodde väl att det var medicinen. Men nu kan hon väl inte annat än slänga ut honom? Ganska dum om hon har kvar honom.