Unga mammor och mognad.

Jag undrar vad som fick dig att starta den här tråden? Oro för barnen till unga mödrar? Soc-pengar du tyckte kunde användas bättre? Allmän irritation över att alla inte är som du? Undrar av ren nyfikenhet.

De barn till unga föräldrar som jag träffat, ett tiotal kanske, har det inte gått någon nöd på. Glada, trygga, hela och rena. 

Soc-pengar? Under ett par år kanske. Men betänk då att mamman har fött ett barn som förmodligen har ett 50-årigt yrkesliv framför sig med skattebetalning och allt vad det innebär. 

Vi har inte försakat oss själva och vi vill inte enbart leva genom våra barn. Vi vill inte leva som hemmafruar och vi dissar inte hundratals år av utveckling och kvinnlig klasskamp.  Vi åttio och nittiotalister är helt enkelt effektivare.
Gränsen mellan hammaliv - studenttid - arbetsliv - jobb - fritid - intresse är utsuddad. Jag har under min sons 1,5 halvtåriga liv hunnit med att plugga 60 högskolepoäng, starta företag och samtidigt varit mammaledig på heltid. Att min son får vara med på mina strävanden och resa in i arbetslivet var viktigt för mig - att inte bara födas in i en färdig tillvaro där allt fokus är på honom.

Jaja jag bladdrar på men min poäng är att din tolkning är väldigt fel och väldigt cynisk. Du verkar tro att unga mammor skaffar barn för att de tror att de ska få en barbiedocka. Att de pga sin ungdom inte kan greppa det livslånga commitmentet. I själva verket var de unga mammor jag träffat väldigt införstådda med vad ett föräldraskap innebär.

Och varför är det så jävla fel att vara spontan?

Sen är hela diskussionen väldigt populistisk, genomsnittåldern på en förstföderska 1974 var t ex 24 år, något som väl räknas som ung mamma idag.

Är sjuttiotalisterna då en förstörd generation som hade mammor utan färdigutvecklat konsekvenstänk..
För att inte tala om i andra länder med en ännu lägre medelålder.

Det är inte brainsurgery att sköta ett barn.

Nej det gör jag inte. Kanske naturen ordnat sent konsekvenstänk för att vi ska få barn innan? Ofta är det ju mkt som rent logiskt talar emot att skaffa. Då behöver man en naturlig skygglapp, annars blir inga barn gjorda. Sen blir jag också konfunderad över att du inte är intresserad av de som lyckas bra som unga föräldrar - som ju är i majoritet. För i o m det faller ju hela din generaliserande hypotes att största delen unga föräldrar är oansvariga etc. Du är inte intresserad av hur verkligheten ser ut, utan bara intresserad av att förfasa dig över extremfall.

Med "lyckas bra" menar jag att inget nödvändigt fattas barnet. Du syftar förmodligen till statistik som talar om att unga föräldrar har lägre ekonomisk standard - och så kan det absolut vara. Men det är inget bevis på att barnet inte var planerat och föräldrarna är offer för sitt icke-existerande konsekvenstänk. Man kan medvetet välja att ha barn trots att inga thailandsresor finns på kartan under barnets första år. Exempelvis. Det som är erat problem är bristande empatisk förmåga - "hur kan någon göra som inte jag skulle gjort??" Men nu lämnar jag tråden. Jag var mer intresserad av en diskussion av tidsandan av idag än unga mammors försvarstal. Varför måste sjuttiotalister skämta bort varje tvättbokning med pinsamma vuxenpoäng medan åttiotalister omfamnar hemmaliv och cupcake-bakning. Det är mer intressant, varför man vill bli ung förälder, om det är en revolt mot politiskt revolterande föräldrar eller en reaktion på en så global värld att man vänder sig till det traditionella etc så tack för mig :)

Vad är då lösningen? Ni begär eftertanke av sådana som ni precis konstaterat ej kapabla till eftertanke. Tvångsmatning med p-piller till 25 fyllda.? Nej tack , inte ens jag vill ha så mycket intrång i mitt privatliv och jag är ändå socialist