Paniken stiger!!!

Här är en till som är nervöööös, men jag är 40+1 och går här å väntar på att det ska starta av sig själv. Har varit med en gång innan och då hade jag riktigt ont men förlossningen startade väldigt lugnt och fint, det var de sista 4-5 timmarna som tog överhanden för mig psykiskt, drabbades av panik av smärtchocken i kombination med att jag sög i mig för mycket lustgas då väntan på narkosjouren blev lång. Efter förlossningen hade jag velat prata med barnmorksna som förlöste men hon kom aldrig, förmodligen gick hon på ledighet eller skiftbyte. Så nu är det lite sådana tankar som kommer tillbaka. Den här gången är ju unik och jag försöker tänka att det inte behöver bli så den här gången, jag har även skrivit lite önskemål i journalen så de vet. Den här gången vet jag vad jag vill, det visste jag inte förrs gången.  Hoppas även kunna vara mer "klar i knoppen" denna gången, vill inte ha minnesluckor och några jobbiga negativa känslor efteråt. Hur kommer det sig att du vill bli igångsatt? Är det för att det blir tryggare att veta exakt datum?