Behöver råd om annans barn som hävdar sig mot mitt barn

Hej!

Jag och min familj bor i ett villaområde, och det finns mycket barnfamiljer runt oss.
Vi har en son på 2 år och 5 mån, en glad kille som är full av livslust och vill ha kontakt så fort ett barn kommer ut, en social kille som vill leka och busa med alla.

MEN i vårt kvarter så finns det en pojke som verkar ha sett ut vår son som någon man ska hävda sig mot.
Han är 3, 5 år ungefär. Det ENDA han säger till vår son är t.ex.:

"Jag är längre än dig"
" Vi har mycket större pool"
"Vi har många fler blommor"
"Alla kan utom XX"

Har inte märkt att han gör såhär mot andra barn.

Dessutom har han börjat rimma på vår sons namn för att vara rolig.
Har inte hört andra barn ta efter dock. Som tur är så är vår son för liten för att bli ledsen, han busar och vill ta kontakt lika mycket med den här pojken.

Spontant (när man bitit sig i tungan FLERA gånger) tycker jag nog mest synd om honom som hela tiden måste hävda sig. INGEN får låna hans grejor men han lånar gärna av andra. Han är ganska utåtagerande och välter t.ex. bort barn som "råkat" sätta sig på hans Bobby Car. Detta gör att man alltid vill vara på sin vakt när han är ute, för det känns som att man inte kan lita på honom för fem öre.

Nu min fråga:

Tror ni att detta är en fas som de flesta barn går igenom?
Vad ska man säga när han hela tiden vill markera att han är större, har bättre grejor, m.m.?
Han är väldig ego om jag får säga själv, vill ha och säger aldrig tack. Den här pojken har en storebror och vi föräldrar på kvarteret upplever att han blir ganska "bortdaltad"" av föräldrarna.

Tacksam för svar

/Nektarinen

Nektarinen

Äldre 5 Jul 21:34

#2

Flickan och kråkan skrev 2011-07-05 19:46:41 följande:

Är han ute ensam? Det viktiga är ju att vuxna är med och så att säga hjälper till med det sociala samspelet. Självklart är det inte ok att välta bort någon från en bobby car med våld även om det är hans bil. Det måste vuxna självklart markera tydligt.....och hjälpa honom att lösa situationen på ett bättre sätt. Sedan vad gäller det där med att verbalt jämföra......jag har ingen aning om barn generellt har en sådan period. Jag har två barn varav äldsta är just 3½ år. Lillebror är 2 år + 2 månader så det är tätt mellan dem. Vad som blivit extremt tydligt sista veckorna bara är just det. Storebror är väldigt tydlig med att tala om att han är snabbast, han är längst, han är äldst, han kom först etc. Han gör enbart så mot lillebror och det har kommit från "ingenstans", han har aldrig sagt så tidigare, och han är inte det minsta bufflig förövrigt......en rätt försiktig kille. Han kan surna till om någon tar hans grejer men cirkulerar mest runt och grunnar på hur han ska få tillbaka den

. Ber mig om hjälp ofta också

.

Hej Fröblomster!

Jo, han och storebror (som är 6 år) är ute själva. Det är en av sakerna jag tycker e lite dåligt. Hans föräldrar går ut på balkongen ibland för att "kolla av" vart de är. Så det är faktiskt en del av problematiken. De ser inte vad som händer. Jag har märkt att barnen tar ut svängarna när de inte är utanför deras hus (föräldrarna ser och hör).

Det är faktiskt en sak jag och min man diskuterar, hur kan man bara "släppa barnen?" De är ju inte SÅ gamla tycker jag. Som ikväll t.ex. bägge barnen har varit hos våra närmaste grannar mellan 18-21 UTAN att deras föräldrar kollar upp vad de gör. Snacka om att lämna över ansvaret över sina barn till andra vuxna !

Nåja, det var i allafall skönt att höra att barn kan bli sådär "jag är bäst", så det kanske går över. Tycker det låter sundare som du beskriver ditt barn att han mest surnar till och funderar hur han ska få tillbaka saken. Den där gången han välte sin Bobby Car då ett barn satt på var så typiskt honom. Han kom cyklande med några andra kompisar. Ser ett barn sitta på sin bil. Då skriker han "det där är MIN bil" . Han stannar cykeln, kliver av, försöker skaka av barnen från bilen. Barnets mamma kommer och lyfter av från Bobby caren. Då blir han nöjd, cyklar vidare och där står hans tomma bil och ett jätteledset barn kvar.

Ja..det är verkligen inte lätt när man vill "uppfostra" andra barn.

Tack för ditt svar!

/Nektarinen

Nektarinen

Äldre 6 Jul 21:20

#6

Falangist skrev 2011-07-06 10:35:34 följande:

Det är inte en ovanlig hävdelsefas som barnet går igenom, även om den är ytterst ocharmig. Det bästa jag tror att man kan göra är att knyta an till barnet, prata vänligt med det, involvera det - för då blir den gränssättning ni sedan kanske vill göra en del av den relation ni redan har med barnet. Då blir det en del av umgänget att säga till om barnet går för långt i jämförandet.

Sedan skulle jag också vilja be dig att inte problematisera den andra familjen för långt. Visst kan jag hålla med om att framförallt det yngre barnet behöver mer tillsyn utomhus men min erfarenhet är att det sällan blir goda utkomster av att "göra" andra familjer alltför annorlunda (om det inte är uppenbart att det finns svårare problem i familjen förstås!) Nu vet jag inte om ni gör det, kanske ni inte alls pratar med de andra grannarna om detta föräldrapar, men om ni gör det; försök sluta med det. Det är alltför lätt att det sprider sig lite semi-intoleranta stämningar i ett grannskap.
Bättre att lite förskiktigt försöka lära känna dessa föräldrar och kanske småningom bjuda ut dem på gatan eller till lekparken på en kopp thermoskaffe eller liknande. Då ser ni vad det är för sorts föräldrar och kanske begriper lite kring hur de gjort sina val. Säkert kommer de då uppmärksamma hur deras barn beter sig.

Hej krvk!

Tack för dina tankar, och jag kan inte annat än hålla med dig :)
Kan säga att det aldrig har pratats (som jag hört) om den här familjen, utan det var bara mina egna funderingar hur jag ska bemöta det här barnet på bästa sätt. Att jag vill förhindra att det här barnet "sätter igång" att det är ok att rimma på mitt barns namn t.ex. Det känns som att det är jag som måste sätta gränsen åt dem då det aldrig händer "taskiga saker" när barnens föräldrar är närvarande/hör vad de gör.

Det känns bättre att veta att det är en normal utvecklingsfas (har inget storasyskon som gått igenom den här åldern) så när mitt barn hamnar där, så vet jag :)

/Nektarinen

Nektarinen

Äldre 8 Jul 10:39

#8

Maxbox skrev 2011-07-06 22:52:59 följande:

Jag kan inte tillräckligt om barns utveckling för att ge något gott råd. Men jag undrar om det kan ha med åldern, samt åldersskillnaden att göra till viss del. Vår pojke som snart blir 3, har precis som din son blivit lite av en hackkyckling för grannpojken som är 1 år äldre. Men den pojken är också lillebror och vill gärna ses som stor av de större barnen och få leka med dem. Jag tror då att hans sätt att agera mot vår son är en reaktion på detta. Det är inte KUL och hjärtat blöder när man märker det. Men sonen är ganska obrydd förutom när han fysiskt blir knuffad och så. Å andra sidan har vi en bra relation med pojkens föräldrar och de är uppmärksamma på problemet, och det har faktiskt blivit bättre.

Hej Paddy!

Jag har som du varit inne på samma sak, att det har med ålderskillanden att göra. Att den här pojken "äntligen" är större än någon. Han är ju alltid minst när han är med storebror och hans kompisar. Min metod just nu mot den här grannpojken är att vänligt med bestämt säga att han inte får säga påhittade smeknamn till min son (eller har han hört det från någon äldre?) Samt ge honom ÄNNU mer positiv uppmärksamhet när han är med min son. Att hålla med om att han ÄR längre, större än min son, men att inte ge det så mycket plats. Att se och säga ALLT positivt han gör och säga att han är duktig. Jag försöker avdramatisera det hela. Vi får väl se hur det går.

Men det är inte kul och det känns som att man jobbar i motvind ibland. Speciellt när man varit förstående och snäll, gett ballonger, låtit honom ge min sons lillasyster nappen (trots att min son skriker och inte vill att han ska göra det ) m.m. och han svarar genom att ta min sons leksaker eller försöker ta hans festis :(
Men man får aldrig glömma att han är barn och jag vuxen :)

Tack för dina tankar!

/Nektarinen

Behöver råd om annans barn som hävdar sig mot mitt barn

INNEHÅLL