Behöver råd om annans barn som hävdar sig mot mitt barn

Är han ute ensam? Det viktiga är ju att vuxna är med och så att säga hjälper till med det sociala samspelet. Självklart är det inte ok att välta bort någon från en bobby car med våld även om det är hans bil. Det måste vuxna självklart markera tydligt.....och hjälpa honom att lösa situationen på ett bättre sätt. Sedan vad gäller det där med att verbalt jämföra......jag har ingen aning om barn generellt har en sådan period. Jag har två barn varav äldsta är just 3½ år. Lillebror är 2 år + 2 månader så det är tätt mellan dem. Vad som blivit extremt tydligt sista veckorna bara är just det. Storebror är väldigt tydlig med att tala om att han är snabbast, han är längst, han är äldst, han kom först etc. Han gör enbart så mot lillebror och det har kommit från "ingenstans", han har aldrig sagt så tidigare, och han är inte det minsta bufflig förövrigt......en rätt försiktig kille. Han kan surna till om någon tar hans grejer men cirkulerar mest runt och grunnar på hur han ska få tillbaka den . Ber mig om hjälp ofta också .

Hej Fröblomster!

Jo, han och storebror (som är 6 år) är ute själva. Det är en av sakerna jag tycker e lite dåligt. Hans föräldrar går ut på balkongen ibland för att "kolla av" vart de är. Så det är faktiskt en del av problematiken. De ser inte vad som händer. Jag har märkt att barnen tar ut svängarna när de inte är utanför deras hus (föräldrarna ser och hör).

Det är faktiskt en sak jag och min man diskuterar, hur kan man bara "släppa barnen?" De är ju inte SÅ gamla tycker jag. Som ikväll t.ex. bägge barnen har varit hos våra närmaste grannar mellan 18-21 UTAN att deras föräldrar kollar upp vad de gör. Snacka om att lämna över ansvaret över sina barn till andra vuxna !

Nåja, det var i allafall skönt att höra att barn kan bli sådär "jag är bäst", så det kanske går över. Tycker det låter sundare som du beskriver ditt barn att han mest surnar till och funderar hur han ska få tillbaka saken. Den där gången han välte sin Bobby Car då ett barn satt på var så typiskt honom. Han kom cyklande med några andra kompisar. Ser ett barn sitta på sin bil. Då skriker han "det där är MIN bil" . Han stannar cykeln, kliver av, försöker skaka av barnen från bilen. Barnets mamma kommer och lyfter av från Bobby caren. Då blir han nöjd, cyklar vidare och där står hans tomma bil och ett jätteledset barn kvar.

Ja..det är verkligen inte lätt när man vill "uppfostra" andra barn.

Tack för ditt svar!

/Nektarinen

Jag tycker att det stora problemet just är att föräldrarna inte är med. Han är helt enkelt för liten. I mina öron, när du beskriver incidenten med bobbycaren här, så låter det inte jättemärklig på något sätt för ett barn i den åldern. Vår äldsta kan absolut agera precis likadant framför allt gentemot sin lillebror (honom känner han väl så vågar). Han är inte elak eller ouppfostrad, han har bara inte erfarenheten och förmågan ännu att helt kunna hantera sina egna impulser och faktiskt veta hur han kan lösa situationen på ett bättre sätt. Det är ju då/därför det är så viktigt att vara närvarande som förälder.

   
När jag ser att storebror är på väg att agera på det viset så fångar jag honom "i farten" och bekräftar hans känslor = "Jag vet att det är din bobby car. Lillebror lånar den lite nu, precis som du lånar hans saker ibland. Får han låna den en stund. Du kan ju köra hans bil en stund tills han är färdig?" Antingen så går han med på det och konflikten är löst, eller så säger han "NEEEJ!" och föröker argt slita sig och då får vi gå vidare. "OK, då får lillebror köra med sin bobbycar, men du får vänta lite och du får inte knuffa av honom. Du får aldrig knuffa". Sedan går jag och pratar med lillebror om att storebror gärna vill ha sin bil och att han har lånat den en stund nu och att han kan köra sin egen. Lillebror brukar själv vara väldigt mån om just "sina" saker ibland så det brukar inte vara några problem att byta tillbaka. Det är självklart inte alltid så här och de lånar av varandra konfliktfritt hela dagarna, men lite då och då under dagarna (varje dag blir det eftersom de interagerar hela dagarna tillsammans) reagerar båda på det viset. Poängen jag vill ha fram är väl att det inte är onormalt, utan mer att föräldrarna måste vara med och hjälpa honom.

Vi har lite av samma sak här . Vi är väldigt ofta ute på vår gård och det finns en pojke som är 1 år äldre (4½) än min äldsta som jättegärna leker med min äldsta. Det är jättebra för min pojke tycker också väldigt mycket om att leka med honom. De har rätt olika temperament. Han är livlig och lite "tuffare", vilket även är bra för min väldigt försiktiga kille för han drar med honom på lite mer äventyrliga saker , ofarligt men lite mer vågat . Han är jätteduktig på att t.ex. snabbt ge tillbaka andras saker etc. men kan ibland knuffas och buffla sig förbi etc....lite mer fysisk helt enkelt. Han har inte heller förmågan att se andras "begränsningar".....han "glömmer bort" att min yngsta som bara är strax över 2 år inte kan springa undan en gunga han puttar eller kan brottas på samma sätt som han. Han har också tendensen att skratta när någon gör illa sig.....vilket mycket väl kan vara en försvarsmekanism och inte bara beror på bristande förmåga till empati. Han är inte elak, han kan bara inte riktigt hantera detta ännu = jätteviktigt att vara närvarande som vuxen och hjälpa barnen. Han är i 9 fall av 10 ute själv......

Att han har jämförelsebehov kan ju bero på att han just har en bror = han kanske känner att han alltid är i "underläge". Hemma hos honom så är han med största sannolikhet den som alltid "förlorar". Hos oss är det samma sak.....lillebror är den som ständigt springer ett par meter efter och ropar "A....vänta på mig!"  Utan minsta baktanke från storebror så springer han snabbare, cyklar fortare, klättrar högre, tänker mer avancerat etc. Det är liksom bara är så.....och periodvis blir lillebror jättefrustrerad över detta. Sedan kan det nog ha en del med personlighet att göra också. Även om vår yngsta blir jättfrustrerad över att hamna på efterkälke så är det här med "äganderätten" inte alls så viktigt som det har varit för storebror. Storebror har alltid varit väldigt mycket mer mån och bevakande över SINA saker. Han är och har alltid varit den samlande typen som observerat detaljer så föremål av olika slag har varit väldigt viktiga. Det handlar inte om en spade, inte heller om en blå spade, eller en blå spade med prickar, utan en blå spade med prickar med ett hack i ena kanten som han tappade ner i en brunn förra året som pappa lyckades fiska upp. Den spaden specifikt!   Han har blivit jättemycket bättre på att dela men det är något vi har behövt jobba med mycket....och fortfarande måste jobba med. Han är däremot helt obekymrad över att lillebror i många fall gör saker som han inte vågar. Han står glad och nöjd vid sidan om och hejar på. "Nej, jag vill inte. Jag tittar på lillebror". Lillebror som inte har minsta problem med att byta saker, har däremot väldigt svårt att hantera "att inte kunna". Olika personlighet. Lillebror är inte så intresserad av föremålen som sådana utan att göra. Vilken spade han har är rätt ointressant bara han har en så att han kan gräva.....för för honom är grävandet det viktiga. Vi får möta och "jobba" med dem på olika sätt . 

Det man får göra är att ta det själv. Det är trots allt vi som är vuxna. Det är vårt ansvar gentemot både våra egna barn = visa hur man faktiskt gör och löser olika situationer, och tar ansvar, och andra. Jag gör samma sak med honom som med mina egna barn. Knuffas han så tar jag honom (jag är inte arg eller liknande) lite åt sidan och tar ett samtal med honom. Föröker vara steget före om möjligt. Hade han kommit stormande mot något av mina barn som lånat hans bobby car eller cykel så hade jag stannat honom före och sagt att han skulle få tillbaka sin bil, men att han måste vänta lite och inte knuffas. Sedan skulle jag prata med mitt barn om att det är hans bil och att han nu vill ha den så att han klev av. Lyfta av om min son vägrade .    

Långt svar. Summa summarum. Våga gå in som vuxen och hjälp den med det sociala samspelet. Han är med största sannolikhet en fullständigt "normal" 3½-åring som bara är i behov av vägledning .    

      

Glömde:
Bra att lära sina egna barn att alltid fråga först om de får låna. Mina barn frågar alltid först. Det ger lite mer utrymme för alla. En 3-åring blir inte överrumplad av att någon plötsligt bara tagit hans/hennes X, utan kan själv satta beslutet att det är OK (brukar vara viktigt för 3-4-åringar), och en 2-åring som är väldigt "MIN" kan med en förälders hjälp välja ut några sandleksaker som är helt ok att låna ut så länge han/hon får ha X i fred t.ex .  

Det är inte en ovanlig hävdelsefas som barnet går igenom, även om den är ytterst ocharmig. Det bästa jag tror att man kan göra är att knyta an till barnet, prata vänligt med det, involvera det - för då blir den gränssättning ni sedan kanske vill göra en del av den relation ni redan har med barnet. Då blir det en del av umgänget att säga till om barnet går för långt i jämförandet.

Sedan skulle jag också vilja be dig att inte problematisera den andra familjen för långt. Visst kan jag hålla med om att framförallt det yngre barnet behöver mer tillsyn utomhus men min erfarenhet är att det sällan blir goda utkomster av att "göra" andra familjer alltför annorlunda (om det inte är uppenbart att det finns svårare problem i familjen förstås!) Nu vet jag inte om ni gör det, kanske ni inte alls pratar med de andra grannarna om detta föräldrapar, men om ni gör det; försök sluta med det. Det är alltför lätt att det sprider sig lite semi-intoleranta stämningar i ett grannskap.
Bättre att lite förskiktigt försöka lära känna dessa föräldrar och kanske småningom  bjuda ut dem på gatan eller till lekparken på en kopp thermoskaffe eller liknande. Då ser ni vad det är för sorts föräldrar och kanske begriper lite kring hur de gjort sina val. Säkert kommer de då uppmärksamma hur deras barn beter sig.

Hej krvk!

Tack för dina tankar, och jag kan inte annat än hålla med dig :)
Kan säga att det aldrig har pratats (som jag hört) om den här familjen, utan det var bara mina egna funderingar hur jag ska bemöta det här barnet på bästa sätt. Att jag vill förhindra att det här barnet "sätter igång" att det är ok att rimma på mitt barns namn t.ex. Det känns som att det är jag som måste sätta gränsen åt dem då det aldrig händer "taskiga saker" när barnens föräldrar är närvarande/hör vad de gör.

Det känns bättre att veta att det är en normal utvecklingsfas (har inget storasyskon som gått igenom den här åldern) så när mitt barn hamnar där, så vet jag :)

/Nektarinen

Jag kan inte tillräckligt om barns utveckling för att ge något gott råd. Men jag undrar om det kan ha med åldern, samt åldersskillnaden att göra till viss del. Vår pojke som snart blir 3, har precis som din son blivit lite av en hackkyckling för grannpojken som är 1 år äldre. Men den pojken är också lillebror och vill gärna ses som stor av de större barnen och få leka med dem. Jag tror då att hans sätt att agera mot vår son är en reaktion på detta. Det är inte KUL och hjärtat blöder när man märker det. Men sonen är ganska obrydd förutom när han fysiskt blir knuffad och så. Å andra sidan har vi en bra relation med pojkens föräldrar och de är uppmärksamma på problemet, och det har faktiskt blivit bättre.

Hej Paddy!

Jag har som du varit inne på samma sak, att det har med ålderskillanden att göra. Att den här pojken "äntligen" är större än någon. Han är ju alltid minst när han är med storebror och hans kompisar. Min metod just nu mot den här grannpojken är att vänligt med bestämt säga att han inte får säga påhittade smeknamn till min son (eller har han hört det från någon äldre?) Samt ge honom ÄNNU mer positiv uppmärksamhet när han är med min son. Att hålla med om att han ÄR längre, större än min son, men att inte ge det så mycket plats. Att se och säga  ALLT positivt han gör och säga att han är duktig. Jag försöker avdramatisera det hela. Vi får väl se hur det går.

Men det är inte kul och det känns som att man jobbar i motvind ibland. Speciellt när man varit förstående och snäll, gett ballonger, låtit honom ge min sons lillasyster nappen (trots att min son skriker och inte vill att han ska göra det ) m.m. och han svarar genom att ta min sons leksaker eller försöker ta hans festis :(
Men man får aldrig glömma att han är barn och jag vuxen :)

Tack för dina tankar!

/Nektarinen