Kejsarsnitt eller vanligt?

Ett kejsarsnitt innebär alltid en risk för kvinnan vad gäller infektion, så är det alltid med kirurgiska ingrepp. De ger en ökad risk för infektion. Det kan oxå gå helt åt skogen. Sjukvården verkar ganska enade i att en vaginal förlossning är det bästa både för kvinnan och barnet (för barnet är det tydligen jättetraumatiskt med kejsarsnitt) och det är något som i största möjliga mån försöker att eftersträvas. Rent logiskt borde vaginal förlossning vara bättre för kroppen, det är ju ändå så vi är skapta att föda. Men jag förstår att du är rädd. Jag är också oerhört rädd för förlossning och alla komplikationer som kan ske. Här är två lite skrämmande länkar om kejsarsnitt. Efter att jag hade läst om dem var jag inte så sugen på det längre.www.aftonbladet.se/wendela/barn/article108131...www.barntotal.se/aktuellt_gravid/oevrigt/kvin.../Man får erbjudanden om att prata med en kurator om det här om man behöver. Man kan även få ett planerat kejsarsnitt om man vill det. Men även planerade kejsarsnitt kan gå fel.

Jag tänkte mest på det du sa med att inga förlossningar är naturliga nuförtiden med tanke på att alla föder på sjukhus nu för tiden. Och det ska vi vara glada för.Jag vet inte hur ofta det är, men om man tror att ett kirurgiskt ingrepp är ofarligt, så tror man fel. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Det finns risker med båda metoderna.Jag tycker också det är oerhört klantigt av läkarna att pajja tarmarna när de snittar. Men som du säger, det är säkert inte vanligt

Det låter ju inte alls bra!Får jag fråga om du talat med denne kirurg eller någon annan inom sjukvården efter ingreppet?Menar man att sådana sviter är att räkna med?Mina frågor är kanske naiva men jag har inte hört talas om detta tidigare, så du får ursäkta om jag låter klumpig.Besväras du av hur det här har läkt ihop?Bör eller kan man göra något åt det?

Nej jag har inte fått prata med abortkirurgen efter ingreppet. Slidan är läkt, det är inte så kosmetiskt snyggt, men jag tror inte det är meningen att det ska se ut så. Dock, tycker inte jag att det gör så mycket.Det är alla andra komplikationer som jag har som är jobbiga, att det gör ont nedremagen och ryggen hela tiden trots att det gått ett halvår. Det är värst vid mens, men det är inte som när jag hade mens innan aborten, utan hela magen svullnar upp och det gör ont när jag försöker krysta på toaletten så jag kan i princip inte gå. nere i korsryggen har jag en skarp smärta som känns ungefär som tandläkarborren när man borrar utan bedövning  Jag har träffat en gynekolog och bett om att få en remiss till experter för att utreda det här. Men hon vägrade skriva en remiss, utan gav mig bara ett namn på en expert dit jag skulle söka själv. Det gjorde jag, men den gynekologen kunde inte ta emot mig för hon har fullt med patienter.Det ska inte vara såhär efter en kirurgisk abort. Men nu är det det, så jag behöver få det här utrett för att se vad problemet är. Jag är inte nöjd med att man säger att "det är jätteovanligt att man får komplikationer av kirurgisk abort" och på sjukvårdsrådgivningen sade man till och med "att det här kan inte bero på aborten för det har gått för lång tid" men Hallå!!!??? Jag har inte haft de här besvären innan aborten. Jag hoppas att alla människor inom vården som försöker sätta käppar i hjulet för min utredning at de hamnar i helvetet. Dit önskar jag även abortkirurgen. Om jag går tillbaka till vad den här tråden handlar om, nämligen vaginal förlossning vs. kejsarsnitt, så skulle jag personligen hellre ha vaginal eftersom jag inte litar på kirurger efter det här ingreppet.

Ha, ha, ha... Ja, jag har fått de här problemen efter aborten. Jag har sökt flera gånger och de har konstaterat både cystor och infektioner.Samtidigt har jag känslan av att man kan kaxa till sig rätt bra utan att bli tagen på allvar. Men något ska man ju dö i. Jag är ganska nära att ge upp faktiskt. Jag tror att jag aldrig kommer få hjälp för det här, och jag känner att jag kanske ska satsa på att dö ung istället? (Inte genom självmord alltså, utan mer att jag struntar att söka vård för det här och ser vad som händer). Vad vill jag göra här i livet? Resa? Jag kan göra sånna grejjer istället, och så får de väl konstatera vad felet var vid obduktionen istället.Min pojkvän tycker att jag är duktig som läser på och kämpar. Jag har plöjt igenom 7 gynekologer nu, om inte mer. Allt jag vill ha är en utredning vad felet är. Om de inte hittar något fel, då är jag glad för det för då är det ju inte något farligt. Det är mer det, varför ska det vara så svårt att få en utredning?Någon som vet varför det ska vara så svårt att bli tagen på allvar i vården när man är kvinna och har gynekologiska besvär?

Jag var i vecka 12. Hade jag velat ha medicinsk så hade det blivit en sen medicinsk abort istället.

När jag blev gravid läste jag också massa hemskt om vaginala förlossningar och blev livrädd. Då började jag läsa på om snitt och det skrämde mig ännu mer. Ju längre graviditeten gick så såg jag bara fram emot förlossningen och allt vad det innebar. Och jag fick en fantastisk förlossning! Läs på ordentligt om snitt också, tycker jag. Och försök hitta sakliga fakta om båda, inte bara drömförlossningar och mardrömsscenarion.

Förutom det faktum att ett snitt är ett kirurgiskt ingrepp, och när det blir snitt pga att "vaginal inte funkar" så är det ofta bråttom och då kan det _verkligen_ bli komplikationer. Sedan är det bara att väga för och emot - komplikationer kontra vad som händer om man vägrar snitt. Med andra barnet delade jag korridor på BB med en kvinna som blev akutsnittad och fick urinblåsan förstörd. Men hennes dotter lever och har hälsan, då är det väl ett billigt pris?För egen del slutade första graviditeten med urakut snitt (katastrofsnitt) och det tog en minut från taget beslut till sonen var ute, och jag hade turen att klara mig helt från komplikationer.Iaf. Oavsett förlossningsmetod så kan det gå toppen eller helt åt pipsvängen. Statistiken säger inget om hur det går för en enskild individ. Det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.