Tack Lokesmami :) Jag läste just igenom hela bipacksedeln också, lite skrämmande att man inte gör det innan. Men nu när jag har läst så förstår jag varför jag slutat läsa dem innan ;)
Men ska man se det från den ljusa sidan så kanske de hjälper även mot graviditetsnoja också då? ;) Om de har lugnande effekt ;)
Kristinka, jag skulle tro att det är helt normalt att vara orolig :) Försök att inte låta det äta upp dig bara. Vilken vecka är du i? Är det första barnet?
Jag är i vecka 9 med mitt andra barn, och det känns nästan som om det var första gången :) Jag fick knappt nån info av min BM, och jag ska inte dit igen förrän efter RUL sa hon. Det verkar lite konstigt, men hon tycker nog att jag kan det här nu ;)
Kristinka, det är helt normala tankar - tyvärr! Det trodde man väl aldrig att man skulle gå och tänka om sin partner eller sitt blivande barn. Jag tänker likadant och gjorde det under förra graviditeten också. Men det går över, det är en stor omställning man står inför, och även om det är planerat så ställs världen lite på ända när det väl är ett faktum.
Du kommer komma på andra tankar, det kan jag lova dig :)
Det är just eftersom man förväntas sväva på små moln som ingen vågar säga detta från första början. Men jag vågar nog påstå att de flesta får snurrande tankar åt olika håll. När jag väntade dottern satt jag i min sambos knä en kväll och grät helt hysteriskt för att jag aldrig skulle klara av att vara mamma :)
Och det är lite likadant nu, hur fasen ska jag klara av att vara mamma till TVÅ?! Men jag klarade ju det jag inte trodde att jag skulle klara förut, så då klarar jag nog det här också :) Och ni med! Låt tankarna snurra, men lägg ingen större vikt vid dem. De verkar konstigt nog vara en del av processen :)
Snart släpper illamåendet och tröttheten tjejer, då blir vi piggare och gladare bara av det :)
Purran, tack själv! Jag är glad bara jag kan hjälpa :) Klart man inte mår toppen om man går runt och tror att man är onormal och att det är nåt fel på en för att man inte svävar på rosa moln precis hela tiden :) Och nu har vi väl som mest med rusande hormoner?
Men även om nån hade sagt det till en innan så tror jag inte man är mottaglig för det "för JAG kommer minsann vara lyckligast på jorden!" ;) Så tänkte iaf jag. Och när magen var stor tyckte jag att alla kollade snett på mig och tyckte jag var fult gravid. Men jag vet ju själv hur jag tittar på gravida tjejer, det är ju så vackert! Så förmodligen misstolkade jag blickarna.
Jag gick dock upp från 55 kg till 76 kg till mina 165 cm, och det var inte det lättaste. Från v 16 fick jag höra "Och det är dags väldigt snart ser jag!". Den här gången tänker jag jobba för att inte gå upp lika mycket, 21 extra kilon frestar på kroppen.
Ckm, det beror lite på vad det gäller :) Om jag skulle blöda eller så, så ringer jag sjukhuset. Men om det är något jag är lite orolig för så ringer jag nog vårdguiden om jag inte får tag på BM. Men vårdguiden kan ha en tendens att skrämma upp en lite väl, en gång var de nära att skicka ambulans för de trodde att jag kunde ha utomkvedshavandeskap. Och det var det inte :)
Men i första hand brukar jag fråga kompisar som varit gravida, sen BM och sen nåt av de andra :)
Jag drömmer massa konstiga saker mer eller mindre varje natt, ibland helt sjuka saker. Tur att det bara är drömmar! :)
Angående diskussionen om oro/stress och missfall, så frågade jag min svägerska som är obstetriker om gravidnoja och stress kan orsaka missfall. Hon sa att noja och oro inte har nåt samband med graviditet, inte heller om det är lite stressigt på jobbet. För att stress ska vara orsak till missfall ska det vara i princip sån stress som misshandlade kvinnor känner.
Skönt va, nu kan vi koppla bort det också! :) Noja på, men försök så klart att njuta istället. Jag tror njutningen kommer som ett brev på posten när vi slipper illamående och trötthet. Men som nån skrev, man slutar inte direkt oroa sig när barnet är fött heller, då tar en annan oro vid och det släpper nog aldrig ;)
Jösses, jag undrar om jag kanske är längre gången än jag är?! Men det borde jag inte kunna vara?! Alldeles nyss kände jag fladder i magen, liksom bakom bäckenet där livmodern ska vara nu. Nog för att jag är omföderska, men rörelser redan i vecka 9 är väl helt omöjligt? Kan det kanske ha varit nervryckningar eller nåt?
Lillis och Chokladälskaren, ja visst måste det ha varit nåt annat? Var bara tvungen att fråga :) Jag tänkte först att det kanske var tarmrörelser eller nåt, men det var det definitivt inte, det höll på i nån minut och det lät inte och förflyttade sig inte. Det kanske är nerver som rycker när det växer därinne?
Vad det än var så blev jag lycklig, graviditeten blev verkligare :) Snart kommer jag ju känna på riktigt! Annars har jag haft galet lågt blodtryck idag på eftermiddagen, jag kan inte stå för allt snurrar, och det är svårt att fokusera blicken. Det blir en eftermiddag och kväll på soffan :)
Aikidoaasa, jag beklagar verkligen! :( Stackare, det är hemskt det du går igenom nu... Jag hoppas att nr 13 är ert lyckonummer och att ni snart får en liten bebis.
Att du kan känna glädje för oss andra för att det rent statistiskt ökar våra chanser, är beundransvärt och visar att du är en otroligt fin, godhjärtad och omtänksam människa. Jag blir rörd till tårar.
En dag kommer du få sy klart de där pyttesmå kläderna, och ta på dem på din lilla bebis. Det bara måste bli så. Jag håller alla tummar och tår så hårt jag kan, och önskar dig all lycka på vägen!