besviken på sitt barn

Har tyvärr inte så stor kunskap om barn som är så små och eventuella diagnoser. Jobbar med ungdomar med främst ADHD, men även med läs-skrivsvårigheter, "långsam inlärning" och Asperger. 

Men jag blir glad när jag läser dina kommentarer! Inte ett dugg glad för den situation som du befinner dig i, men för att din dotter har fått en mamma som verkligen bryr sig och vågar erkänna hur hon känner inför situationen trots att det är lite "tabu" att yttra sånt om sitt egna barn... Hon har en fantastisk mamma som funderar på hur HON själv kan förändra situationen till något bättre och gör något åt det. Inte bara väntar på att diagnoser ska bli ställda och att någon annan ska ta över. En diagnos kan hjälpa dig och ditt barn till rätt stimulans för utveckling och det kan också vara skönt att veta vad det är för "fel" på barnet och slippa känna sig som världens sämsta förälder. Men det förändrar inte ditt egna välmående och hur du känner inför ditt barn. Underbart att du försöker hitta positiva saker att vara glad och stolt över! Det lilla råd jag kan ge här är att se de små stegen din dotter gör i utvecklingen och se att hon faktiskt utvecklas om än lite långsammare än andra barn. Då kanske du kan börja glädja dig åt de stegen. Att dokumentera med små anteckningar kan hjälpa till att se även de minimala stegen. 

Jag önskar att jag på något sätt kunde ge dig några kloka råd och säga att det ordnar sig. Det kommer ordna sig på något vis, men vägen kan bli slingrig.  

Hoppas utredningen blir klar och att du får bra stöttning både för din dotter men även för din egen skull. Förresten går flickan på förskola? Om hon gör det, vad säger personalen där? Hur är hon där i olika situationer. Ibland kan vissa saker fungera i skolan men inte hemma och tvärtom.

Ge inte upp! Din dotter behöver dig och du verkar ha sunda tankar trots att det känns fruktansvärt kämpigt just nu!

Ok, vad skönt att du får lite andhämtning! Finns det någon pappa med i bilden? Hur känner och tänker han i så fall? Kan ni stötta varandra och hitta guldkornen hos eran dotter? 

Jag hoppas innerligt att du även känner stöd och samarbete med förskolan. För de är ju trots allt med din dotter en stor del av dagen. Finns det någon där med lite mer erfarenhet av barn med liknande problematik? Finns det någon i personalen som du känner lite extra förtroende för?

Sorry för alla frågor... säg bara ifrån om du tycker de känns meningslösa. Läste precis din ts igen och inser att du ju faktiskt sökte andra föräldrar i en liknande situation.  

Ojdå! Kan förstå att du inte har något förtroende för någon som tappar bort ditt barn, men skönt att du känner att det finns de som tycker om din dotter på förskolan. Kan ju bara säga utifrån mig själv att det är extremt få elever jag haft som jag inte tyckt om (kan tänka mig att det är ännu mindre risk på dagis med oskyldiga små barn). Sen gillar jag ju självklart inte allt de gör men ungdomarna i sig har till 99% av fallen något som gör att man tycker om dem och tror på deras förmåga (som sällan är på elitnivå inom skolans ämnen hos de jag träffar, men har andra färdigheter och sidor som slår andra barn som är duktiga på skolarbetet). 

Du skrev att du är rädd för att hon ska leva som en parasit på samhället. Nu är hon bara 3 år ännu och mycket kommer förändras genom åren. Kanske är hon ett normalbegåvat barn som bara är lite långsammare i inlärningen. Kanske har hon någon lättare form av Autism/Asperger som gör att hon kan klara grundskolan och vidare studier med rätt hjälp. Kanske kommer hon gå i en särskola. Detta vet ju igen av oss vare sig här på forumet eller du ännu så det går ju bara att spekulera i. Eftersom jag inte får intrycket av att hon har några större fysiska handikapp och att hon ändå kommit en bra bit i sin utveckling även om den är långsam så kommer det finnas jobb och sysselsättning för henne som inte belastar samhället. Bara hon får rätt hjälp, du är öppen men samtidigt kritisk till vägvalen i framtiden. Lita på skolan, Bup och vilka instanser ni ev. kommer ha kontakt med, men var kritisk på ett sunt sätt! Du känner ditt barn bäst! Vi som jobbar med barnen (visst finns det rötägg och okunniga människor som inte går att samarbeta med) har ett sätt att se på barnet och situationen och har ofta både en långsiktig och kortsiktig plan för utvecklingen osv. Men jag lovar! Vi är bara människor och vi gör fel bedömningar, är ute och cyklar och har inte alltid hela bilden för oss. Lita på vår pedagogiska förmåga, men som sagt var. Var aldrig rädd för att påtala saker, kritisera med motiveringar osv. Samarbetet med föräldrarna är oftast den största framgångsfaktorn anser jag när det gäller barnets utveckling. 

Ojdå nu hamnade jag visst käpprätt åt skogen när det gäller din fråga. Men vad jag egentligen ville säga var att du inte ska oroa dig för att ditt barn kommer belasta samhället. 

När du får veta om ditt barn har någon form av autism eller ADHD eller vad det än må vara så är mitt råd att du själv tar kontakt med andra föräldrar eller besöker någon skola för just den diagnos som ev. din dotter kommer få. Får barnet rätt stöd så kan utvecklingen göra stora språng (och den kan fortsätta gå väldigt långsamt men ändå framåt). 

Vad säger de du varit i kontakt med? Har de några tips på hur du ska hantera din dotter i de jobbigaste situationerna? 

Känslan jag får är att det största problemet inte är din dotters sena utveckling, utan din känsla för det hela och oro för henne. Även om styvpappan inte kan hantera din dotter i alla lägen, kan han finnas där mer som ett stöd för dig? Peppa dig när det är jobbigt och du får gnälla av dig ordentligt? Finns det någon annan i din närhet som har förståelse för hur du känner?