besviken på sitt barn

Jag tycker att du ska söka professionell hjälp istället för att fråga här. Kontakta BVC så kan de säkert hjälpa till med familjepsykolog eller något annat som de tycker passar. Lycka till!!

det skulle nog inte hjälpa särskilt mycket

de ber en gå på någon slags lekterapi och sen är det väl vidare till någon remiss som dröjer kanske ett halvår

Ja för er allas skull prata med BVC. de kan bättre bedömma om ditt barn ligger oroande efter i utväckling och isåfall titta på ev anledningar och hjälp.

tror säkert du läst av allt skryt mitt barn slutade med blöja innan de ver 1år och aldrig smakat på godis förn de flyttat hemifrån. allt detta gör att begräppet normal utveckling kommer lite på kant. du är säkert en fantastisk förälder.

hon går redan på en rad olika undersökningar för både övervikten och för att hon ligger efter.

senaste gången som hon blev undersökt för att hon ligger efter i utvecklingen var inte långt efter att hon hade fyllt tre då sa de att hon var (som vi misstänkte) ca 1,5 år rent mentalt

tack iaf för att du tror att jag är en fantastisk förälder

då önskar jag er lycka till. du får försöka se att alla barn är olika och behöver olika tid på sig ibland väldigt lång men ändå växer upp och mognar. kanske ändå så att du skall nämna hur du känner också på BVC för att få någon att bearbeta detta med annars går det ut över er alla.

men du som alla är bara mäniska som alla. då får man misströsta när alla känns hopplöst hur man än kämpar, för att sedan ladda om och få ny kraft att ta nya tag. Få inte dåligt samvete för det.

mejmej tack för dina goda råd.

jag funderar på att försöka skriva något positivt varje dag som en del av bearbetningen

så att jag på sikt kanske kan se att inte allt bara är dåligt

Men det är väl dig du är besviken på isf? På ditt föräldraskap? Åtminstone övervikten borde du ju kunna göra något åt själv.

låter som en bra metod. men försök att inte gå och tänk på det hela tiden våga släpp det och gör något roligt utan att behöva tänka. kan tänka mig att du nu kämpar för att vara "pedagogisk" och "nyttig" stor del av tiden ni ägnar åt varandra.

har ingen egen erfarenhet av någon likande situation, men har vid några tillfällen känt mig upgiven då hur jag än kämpar inte tycker mig nå några resultat. då har jag bara velat lägga av och det går ju inte alla gånger... Att man känner så är ju bara att man verkligen vill och satsar hela sin själ i det. Inte att man inte bryr sig eller är dålig på det.

det går inte att göra så mycket mer än att kontrollera vad och hur hon äter och försöka så gott det går med motion

sen är det kanske bra att tillägga att hon är ganska obsesiv bland annat när det gäller mat

Min plastson var efter väldigt länge i skolan och i utvecklingen, och nu visade det sig att han hade en ovanlig form av ADHD. Känner igen det du skriver om att: "hon skriker för att hon inte får göra som hon vill men hon tjuter även för att hon får göra som hon vill"

Menar absolut inte på att hon kanske har ADHD. bara delar med mig av våra "erfarenheter" =)
Plastsonen är nu 7 ½.