Trotsig 2,5åring

Hejsan alla!
Jag behöver Hjälp! Tips och ideer.
Mitt tålamod är på bristningsgränsen. Min son är nu 2,5 år och inne i en av sina många faser av trots. Ända sedan han var 21månader gammal har vi kivats och bråkat. Vi har väl haft en och annan vecka med frid och fröjd men sen börjar nästa grej.

-Han lyssnar inte på ett ord jag säger, det är som om jag vore luft.
-Han springer ifrån mig, vart vi än är och är vi hemma så satsar han på att komma ut på vägen.
-Om vi handlar gapar han och skriker, försöker riva ner allt han kommer åt från hyllorna, lägger jag saker i vagnen försöker han kasta det på golvet, spottar, även ibland på folk som passerar.
-Så fort han hör ordet nej, ligger han på golvet och gapar och skriker.
Han väger nu 17kilo, så att försöka ta upp honom och bära honom därifrån börjar ta kål på min rygg.
-För snart 1 år sedan satt han jättefint och åt vid matbordet, nu kladdar han, spottar, kastar maten leker med besticken, torkar av sig i håret, alla kläder åker i tvätten efter en måltid. Och det är ju inte mycket mat som hamnar i magen.
-Nattningarna går oftast bra om han somnar i vår famn i soffan. annars är det ett evigt jagande och kivande om han ska somna i sin säng. Ibland är han vaken så pass länge att det slutar att han somnar i vår säng för att vi ska orka med morgondagen.

Det känns som om vi bara bråkar 24/7 nu. JAg vill poängtera att jag är noga med gränser och att ett nej är ett nej hemma hos oss, så beteendet är inte pga att jag viker mig.
Det känns ofta som att han vill att jag ska vara arg på honom, för när jag säger till honom på skarpen och sätter ner foten så spelar han antingen drama queen eller skrattar åt mig =S

Det är inte så att min son är ett monster, han kan vara en liten ängel ibland, men önskar att de tillfällerna vore fler. Är det någon mer som har det som oss?

jag har två 2½ åringar och har inte några direkta trots problem, faktum är att jag storhandlar med dem båda ensam vuxen och liknande, åker tåg själv, åker till stranden och badar med dem själv etc. jag försöker tänka vad jag gjort...hur jag "lyckats" men mitt ärliga svar är nog att barn är olika och att inget direkt i min uppfostran varit mer bidragande.
Jag kanske iofs tillåter det att ta mer tid det jag gör med dem, utgår naturligt ifrån deras takt och behov och har väldigt lite måsten där. Jag tillåter heller inte att man springer omkring i affären och tar saker eller ligger på golvet och skriker, men jag hamnar verkligen sällan där i de situationerna, men jag väljer verkligen mina stider och säger inte nej för sakens skull. Vill de ex ha glass eller godis en onsdag så säger jag "det är inte lördag i dag och då kan man inte köpa glass, men man kan köpa vindruvor eller en persika som är jättegott". Säger nog omedvetet inte ordet nej så ofta och har på senare tid läst att man ska undvika just det ordet, något jag nog alltid gjort även med mina två älder barn ( nu 18 och 15 år).
Jag har heller inga problem att ändra mig, lägger ingen prestige i att om jag känner i en strid att den här vägen vill/orkar jag inte ta just nu, för det är inte värt det för någon, varken barnet eller mig då kan jag mot vad många säger att man ska ändra ett nej till ett ja. "det är inte lördag men vet du vad, i dag kan man få det i alla fall för ni har varit så duktiga i dag".
Eller som i helgen när maken och jag handlade tillsammans med barnen, L började bråka om allt och verkligen la sig ner på golvet så där- något som alltså är ovanligt med dem-
Han vill det och det, han ville inte det eller det. Jag funderade lite och tänkte varför gör han så här egentligen, vad är det som är fel egentligen.
Maken surnar till fortare än jag och ville åka hem, jag och barnen gick ut en stund och jag köpte en korv och en festis till dem. Efter 5 minuter var de solstrålar igen och vi kunde fortsätta handla. De var hungriga helt enkelt och låga i socker.
Maken säger själv att han oftare hamnar i såna här bråk med dem och att jag liksom kommer runt det mer naturligt och förmodligen vinner i längden.
Faktum är att ingen av mina fyra barn utmärkt sig som såna stora trotsare när jag tänker efter då de var små...dotterns tonårstid var däremot en annan sak