Trotsig 2,5åring

Jag har också en 2,5-åring och blir galen emellanåt. Känner igen en hel del, framför allt att hon totalt ignorerar vissa saker jag säger och också att hon bara skrattar när man säger åt henne ibland. Men det har jag läst kan vara ett tecken på osäkerhet från deras sida, eller tom rädsla.

Mitt första tips, släpp alla nej som inte är absolut nödvändiga. Det är tillräckligt mycket nej hos oss som handlar om säkerhet (för dottern, för lillebror eller annan) att vi åtminstone de dagar vi har ork försöker att inte ta fler fajter än nödvändigt.

är ni två föräldrar? Kan ni låta bli att ha honom i mataffären ett tag?

Sele har jag tillverkat ett att ha på dottern på kritiska ställen i trafiken, detta efter att hon för typ en månad sen bara började dra iväg, rakt över trafikerade gator, jag blev så rädd.

Vi bråkar aldrig om maten. Hon äter om hon vill, annars låter hon bli. Vi erbjuder, hon väljer. Jag skulle ta bort maten direkt om hon började leka med den.

Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete

Jag känner såå igen mig.

Vissa dagar går hur bra som helst, som igår, då verkligen lyssnade sonen och inte bråkade en massa, men tyvärr är dessa dagar lätträknade.

Han lyssnar inte heller ett skvatt, speciellt inte när det är något man ska säga till honom.
Såfort man säger emot honom blir han vansinnig.
Maten är också ett problem här ibland, dock inte alltid. Han häller ofta ut dricka på golvet, kastar matbitar som han inte vill ha osv.
Att be honom ta något eller hämta en blöja eller liknande är omöjligt!
Ta saker från lillasyster är det roligaste han vet och gör gärna det, även om han inte vill ha saken sen.

Har tyvärr inget mer tips än att välj dina strider, försöker göra det här också, men det är inte lätt. Jag vill ju inte hålla på och tjata och neja honom hela tiden.
Tur att han är världens goast ibland

Här är det exakt likadant!! :/

har också en liten tjej på snart 2.5 och hon lyssnar inte och blir arg för måånga saker. hon springer inte iväg men det försökte storebror göra ibland. Till honom berättade jag att om han inte kunde hålla handen och göra som jag sa när vi var ute var jag tvungen att sätta en sele med rep på till honom (hade en hemma för han klättrade gärna ur vagnen när han var mindre så vi hade en särskild vagn och matstolsele, han visste vad det var alltså). Berättade att  jag som vuxen och förälder har som uppgift att lära honom hur man ska göra och att det var mitt ansvar att se till att han var säker, att om vuxna slåss så kommer polisen och därför måste man lära sig att inte slåss när man är liten.

vi pratar ofta om vad som ska hända innan och jag berättar vad jag förväntar mig att de ska göra: tex, om fem minuter ska vi gå, när jag säger till nästa gång så säger du ja och följer med, eller hur? alltid på ett trevligt sätt, inte alls argt/irriterat, men då vet dom vad jag förväntar mig.

Om det är särskilda problem, tex kasta mat eller skrika i affären så brukar jag ha en kampanj hemma där vi ofta på ett glatt sätt frågar "får man kasta maten?, dottern svarar, -neeej (glatt) vad tokigt eller liknande. om hon inte svarar nej säger jag glatt och lite kul att det får man ju inte göra, det blir ju jättetokigt. Det brukar funka efter visst kampanjarbete.

Innan affären, berätta vad du förväntar dig, att i affären sitter man i vagnen och hjälper till att handla,  och ge honom en uppgift, tex att hitta mjölken i affären. eller ta emot alla varor och lägga dem försiktigt i korgen så att de inte går sönder eller liknande så att han förstår att kasta grejerna gör man inte. Gör detta glatt och prata mycket om affären och fråga hur andra vuxna stooora människor gör där. Ligger morfar på golvet och skriker i affären? neeej, Skulle mamma kasta saker på golvet? neeej, osv. Och om det börjar gå utför, avsluta handlingen snabbt så det inte behöver bli en scen. Beröm och kanske muta med en banan eller så om han varit duktig. Beröm allt bra mycket efteråt och berätta för pappa/nån annan hur duktig sonen vart i affären som hjälpt till och att det varit så roligt att handla tillsammans.

Gör inköpslistor så du vet exakt vart du ska gå och kan göra det snabbt innan han hinner tröttna på sin uppgift. En lek man kan göra är att hela tiden fråga om han kan se... mjölk (du veta att han ser den), smör.... etc.

Hoppas att nåt råd fukar för dig också!

Lycka till!

Frösöblomster: (går inte att citera på iPhone...) jättebra tips!

Önskar alla kunde ta till sig det.

jag har två 2½ åringar och har inte några direkta trots problem, faktum är att jag storhandlar med dem båda ensam vuxen och liknande, åker tåg själv, åker till stranden och badar med dem själv etc. jag försöker tänka vad jag gjort...hur jag "lyckats" men mitt ärliga svar är nog att barn är olika och att inget direkt i min uppfostran varit mer bidragande.
Jag kanske iofs tillåter det att ta mer tid det jag gör med dem, utgår naturligt ifrån deras takt och behov och har väldigt lite måsten där. Jag tillåter heller inte att man springer omkring i affären och tar saker eller ligger på golvet och skriker, men jag hamnar verkligen sällan där i de situationerna, men jag väljer verkligen mina stider och säger inte nej för sakens skull. Vill de ex ha glass eller godis en onsdag så säger jag "det är inte lördag i dag och då kan man inte köpa glass, men man kan köpa vindruvor eller en persika som är jättegott". Säger nog omedvetet inte ordet nej så ofta och har på senare tid läst att man ska undvika just det ordet, något jag nog alltid gjort även med mina två älder barn ( nu 18 och 15 år).
Jag har heller inga problem att ändra mig, lägger ingen prestige i att om jag känner i en strid att den här vägen vill/orkar jag inte ta just  nu, för det är inte värt det för någon, varken barnet eller mig då kan jag mot vad många säger att man ska ändra ett nej till ett ja. "det är inte lördag men vet du vad, i dag kan man få det i alla fall för ni har varit så duktiga i dag".
Eller som i helgen när maken och jag handlade tillsammans med barnen, L började bråka om allt och verkligen la sig ner på golvet så där- något som alltså är ovanligt med dem-
Han vill det och det, han ville inte det eller det. Jag funderade lite och tänkte varför gör han så här egentligen, vad är det som är fel egentligen.
Maken surnar till fortare än jag och ville åka hem, jag och barnen gick ut en stund och jag köpte en korv och en festis till dem. Efter 5 minuter var de solstrålar igen och vi kunde fortsätta handla. De var hungriga helt enkelt och låga i socker.
Maken säger själv att han oftare hamnar i såna här bråk med dem och att jag liksom kommer runt det mer naturligt och förmodligen vinner i längden.
Faktum är att ingen av mina fyra barn utmärkt sig som såna stora trotsare när jag tänker efter då de var små...dotterns tonårstid var däremot en annan sak

Kan du inte undvika orden nej eftersom det bara erkar förvärra situationen.

Du kan ssvara på annat sätt än att säga nej, uteslutordet helt.

undvik även ordet inte i sstörsta möjliga förmåga eftersombarn inte förstår ordets innebörd.

vad har du för gränser.. kan du nöja dig med enkal regler som inte innehåller ordet inte?

Kan han inte somna i er säng från början så bör du öer honom till sin säng sedan?

uppenbarligen har han stort behov av er närhet vid nattningen.

mandelblomma skrev 2011-06-24 08:20:57 följande:

jag har två 2½ åringar och har inte några direkta trots problem, faktum är att jag storhandlar med dem båda ensam vuxen och liknande, åker tåg själv, åker till stranden och badar med dem själv etc. jag försöker tänka vad jag gjort...hur jag "lyckats" men mitt ärliga svar är nog att barn är olika och att inget direkt i min uppfostran varit mer bidragande.
Jag kanske iofs tillåter det att ta mer tid det jag gör med dem, utgår naturligt ifrån deras takt och behov och har väldigt lite måsten där. Jag tillåter heller inte att man springer omkring i affären och tar saker eller ligger på golvet och skriker, men jag hamnar verkligen sällan där i de situationerna, men jag väljer verkligen mina stider och säger inte nej för sakens skull. Vill de ex ha glass eller godis en onsdag så säger jag "det är inte lördag i dag och då kan man inte köpa glass, men man kan köpa vindruvor eller en persika som är jättegott". Säger nog omedvetet inte ordet nej så ofta och har på senare tid läst att man ska undvika just det ordet, något jag nog alltid gjort även med mina två älder barn ( nu 18 och 15 år).
Jag har heller inga problem att ändra mig, lägger ingen prestige i att om jag känner i en strid att den här vägen vill/orkar jag inte ta just nu, för det är inte värt det för någon, varken barnet eller mig då kan jag mot vad många säger att man ska ändra ett nej till ett ja. "det är inte lördag men vet du vad, i dag kan man få det i alla fall för ni har varit så duktiga i dag".
Eller som i helgen när maken och jag handlade tillsammans med barnen, L började bråka om allt och verkligen la sig ner på golvet så där- något som alltså är ovanligt med dem-
Han vill det och det, han ville inte det eller det. Jag funderade lite och tänkte varför gör han så här egentligen, vad är det som är fel egentligen.
Maken surnar till fortare än jag och ville åka hem, jag och barnen gick ut en stund och jag köpte en korv och en festis till dem. Efter 5 minuter var de solstrålar igen och vi kunde fortsätta handla. De var hungriga helt enkelt och låga i socker.
Maken säger själv att han oftare hamnar i såna här bråk med dem och att jag liksom kommer runt det mer naturligt och förmodligen vinner i längden.
Faktum är att ingen av mina fyra barn utmärkt sig som såna stora trotsare när jag tänker efter då de var små...dotterns tonårstid var däremot en annan sak

om du undviker ordet inte så kommer det gå ännu bättre

Vi har också en trotsig 2:åring. Man får försöka orka med och tänka att det blir snart bättre. Jag tror att barnen blir frustrerade då de ej kan uttrycka sig verbalt, så bra än. Men...när jag är tillsammans med andra mammor m småbarn, så känns det som mitt barn är värst, hmmm, men jag tänker att det är en utvecklingsfas.