Sheldon skrev 2011-06-20 08:56:52 följande:
Sant. Men det behöver ju inte hända. Det enda ovanstående som hände under min förlossning var att de tog hål på hinnorna. Det var med något som såg ut som en virknål- den kände jag inte alls (till skillnad från fingrarna). Sydd blev jag inte.
Men jag tycker du ska be om hjälp. Är det just de instrument som används vid gynundersökning som är problemet eller något annat? Träffa en barnmorska och gå igenom exakt vilka typer av procedurer som du kan behöva genomgå under en förlossning, hur de går till och vilka eventuella instrument som används kanske är en ide.
Jag vet inte- jag bara spånar. Är som sagt själv förlossningsrädd men av helt andra anledningar...
Visserligen, men risken att de behöver användas räcker för att jag ska få en liten ångestkänning här i soffan 3½ månad innan BF. Det är nog inte normalt. Det är mest instrumenten jag är livrädd för. När de undersöker livmodern vid en vanlig koll, med fingrarna, så är det bara obehagligt men det funkar ändå, likaså vul. Det gör liksom ont på mig också.
Jag är tacksam över att du försöker hjälpa mig, jag ska prata med min bm imorrn när vi ska dit.
NenneLo skrev 2011-06-20 09:06:13 följande:
TS: Jag är inte heller så förtjust i gynundersökningar, men jag kan inte påstå att jag är rädd och så. Men kanske kan du ta med din pojkvän? Jag har haft med min och tycker det känns bra att ha honom där.
Vad exakt är det du är rädd för?
Vet du, han är med varenda gång och gången innan denna underöskningen så höll han själv på at svimma för han tycker det är så jobbigt att jag lider så. Så han är med, både fysiskt och känslomässigt. Men det var ett bra tips!
Det är mest instrumenten jag inte klarar av. Jag får panik, börjar gråta varje gång, det gör också ont och ibland klarar jag inte av att genomgå en undersökning pga paniken. Jag kan aldrig slappna av och det tar säkert 20 ggr längre tid att undersöka mig än andra. De vill ju att man ska andas och ha armar längst med sidorna, men när jag har det blir det ännu värre. Jag tror att allt detta beror på en traumatisk gynekologisk händelse när jag var 15-16.
Xofina skrev 2011-06-20 09:39:42 följande:
Usch jag lider med dig TS.
Jag var extremt livrädd förrut jag också, har tidigare genomgått en abort (medicinsk) när jag var 17 år och då var man ju tvungen att göra vaginalt ultraljud och undersökning.
Kommer ihåg att jag grät floder för jag kände mig så förnedrad att ligga med benen isär och jag bävade att få komma på efterkontrollen då man också gjorde vaginalt ultraljud för att se så det inte fanns rester kvar.
Men jag var som sagt tvungen, ville inte att det skulle vara något fel.
Men jag kom över den rädslan på något sätt.
Under hela graviditeten med min son nu tänkte jag att alla undersökningar och prover är för bebisens skull!
Men hon gjorde ingen undersökning förens jag var i vecka 38 då jag faktiskt bad om att få veta om något var på g (Om jag var öppen något).
När förlossningen sen kom igång tänkte jag aldrig på att detta var en undersökning, jag skulle ju föda ett barn, jag visste att min son låg därinne och kämpade lika mycket han som jag gjorde.
Idag längtar jag tills nästa barn! Wow säger jag bara!
Önskar dig all lycka! Du kan alltid prata med din barnmorska, lyssnar hon inte på dig så BYT!
Men usch då.. Jag förstår dig! Men var det i graviditeten med tänket att det var för din sons skull som du kom över det tror du? Jag försökte tänka så sist för jag åkte ju in av en anledning liksom, men ändå tog paniken över och jag blev så besviken på mig själv. Dock känns det som ett övergrepp varje gång jag undersöks, det är inte klokt.
Vad bra att det löste sig för dig, det ger mig lite mer hopp faktiskt och imorrn ska jag ta upp det med min barnmorska.
