Fattar mig ej på vissa fattiga

Tack, kunde inte sagt det bättre själv.

Ett tips: Så gott som överallt i sverige finns vindskydd uppbyggda här och var, bara att knata ut i skogen och bosätta sig under några dagar.

Bor du i gbg med omnejd kan jag rekommendera en tur upp till Vättlefjäll i Angered, vandringlederna är oerhört fina, inom området finns en underbar badstrand och det finns många vindskydd att campa i, alldeles gratis. Många av lederna går utmärkt att vandra även med barnvagn. Jag hyrde mig en kanot över dagen förra året också för under 200 kr. I göteborg kan man också gratis besöka även slottsskogens zoo och kätilsröds 4H gård.

I år ska jag gratissemestra i Valle härad, och vandra/cykla pilgrimsleden mellan Varnhem och Falköping. Gratis inträde har man på naturrum hornsborjarsjön, varnhems klosterkyrka, och längs vägen ska jag kika på bla öglunda grotta, ekornavallen mm. 

Det finns fantastiskt mycket att se i sverige.

Sorry OT, men jag vill nå ut med lite tips 

Från fattigbloggen:

Evelina Hedlund, 21, skrev och berättade att hon har haft en stödfamilj under hela sin uppväxt. På vägen hem från Frälsis läger ringde jag upp henne.

Barnen som vi har träffat i dag har fått chansen att komma bort några dagar, äta god mat och bada. Det är långt ifrån självklarheter för dem. På samma sätt gav stödfamiljen Evelina möjlighet att göra allt det hon aldrig kunde göra med sin mamma.

– Jag tror inte ens att jag var ett när jag träffade dem första gången. Det var socialen som ordnade så att jag fick komma dit varannan helg. De ansåg att jag behövde avlastning, säger Evelina.

Stödfamiljen blev som hennes andra familj och har betytt mycket för henne.

– Det var jättebra för mig, sen kanske det inte är alla familjer som gör så mycket som de gjorde för mig.

Evelinas pappa var missbrukare och ”fanns aldrig med i bilden”.

– När jag var liten arbetade min mamma som städerska men hon fick en arbetsskada och kunde inte arbeta. Månad efter månad fick vi söka pengar från socialen, säger Evelina.

I slutet av månaden var det alltid kärvt.

”Det enda vi hade råd med var tak över huvudet och mat. Inga utflykter eller semestrar räckte pengarna till. Min första cykel den fick jag av Majblomman och jag kommer så väl ihåg den dagen, hur glad och lycklig jag var. Men framförallt så var jag väldigt tacksam, mina ögon verkligen lyste och jag kunde nästan inte förstå att det var sant”, skriver hon i mejlet.

Hon säger att det inte handlar om sakerna, utan om att det var så mycket hon aldrig fick uppleva med sin mamma. I stället fick hon göra det med stödfamiljen: de åkte på semester, åkte och badade och hon fick följa med och åka skidor på vintern.

– När jag var sex fick de sitt första barn. Deras barn är som mina syskon.

Evelina lärde sig tidigt att aldrig be om något eftersom svaret alltid var ”Vi har inte råd”. Men hon säger att hon har haft en fantastisk uppväxt.

– Även om vi saknat pengar och inte kunnat få allt det vi velat så har jag alltid varit älskad och vuxit upp i ett tryggt hem med mycket kärlek och värme.

Hon flyttade hemifrån som 17-åring och i dag jobbar hon i en butik i Piteå.

.................................................. .................................................. ........

Mamman till den här flickan har säkert också rökt och krökat upp pengarna då eftersom dom hade det så kärvt?

Eller KAN det finnas andra orsaker till varför folk är fattiga tror ni?

 

Dessa människor är dom ni kränker genom att påstå att man "kan spara om man lever på soc."

Jag har också en gammal cykel, inte är jag ledsen över det. Den är ful som stryk men fungerar.
Nu behövde mina barn nya cyklar eftersom de vuxit ur sina gamla. Jag sa till nära och kära att vi letade 20" cyklar och ganska snart fick vi två stycken gratis. Visst det är inte märkescyklar och de ser lite slitna ut, men vad spelar det för roll när cyklarna fungerar och barnen är lika glada för det. Dottern blev överlycklig för hennes nya cykel är röd.

Det finns massor med begagnade cyklar på blocket och loppisar. Cyklar som det inte är nått fel på och som kostar nästan inget alls.

 Vilken verkligehet är jag döv för.
Jag vet precis på öret vad spocialbidraget ligger på. Jag vet också att man kan spara och köpa dyrare saker om man planerar sin ekonmi. Jag vet också att alla som inte klarar sig på socialbidrag antingen har missbruksproblem och/eller sitter med en massa gamla (och nya) skulder.

Jag vet precis hur det är att ha dålig inkomst, men man kan välja att hantera det på två sätt. Antingen gör man det man kan med de medel man fått. Man hittar lösningar eller så drar man på sig offerkoftan och ser bara problem.

Att åka till stranden är gratis. har man tur så bor man så man kan gå. Annars kan man nästan alltid cykla. Cyklar finns begagnade för nästan inga pengar alls om man är beredd att cykeln kanske inte är så fin och man lägger ner lite tid på att leta. Skulle det inte gå att få tag i en cykel kanske man kan samåka med nån eller ta bussen. Bussen är visselrigen dyrare, men om barnen är så pass små att de fortfarande åker gratis så  kan man ju på ett busskort åka till stranden varje dag.

Självklart måste du precisera eftersom du annars saknar trovärdighet i denna tråd.

Det som kan ifrågasättas i allra högsta grad efter din redovisning är hur du ser på ekonomi i stort. Eftersom du har synpunkter på andras ekonomi har andra lika stor rätt att nagelfara din.

Varför sparar du inte mer än du gör? Du vet aldrig vad som kan hända i framtiden, i andra trådar framkommer det övertydligt att om man inte sparar så att man har en butget så man klarar sig närmare ett år är man oerhört oansvarig som väljer att ligga samhället till last. På 500 kommer man inte långt...

Så, den där kollegan är ett arsle? Tror du att hon är representativ för alla människor? De flesta som har det bra idag och reser har någon gång varit fattiga eller levt extremt snålt och vet hur det är. Arslen finns i alla skikt av samhället.

Jo, vi är nog överlag känsligare när det gäller barn. Å andra sidan varierar idealen med grupper. I min dotters klass är man förmodligen mer avvikande om föräldrarna inte läser bok på kvällen än om man saknar TV-spel, mer avvikande om man får ha betal-TV-kanaler som barnvakt än om man har TV-förbud utanför Bolibompa. Mer ovanlig med fyrhjuliga elektriska fordon än med begagnade PoP-kläder. Mer avvikande med tjugofemåriga föräldrar än med fyrtioåriga. Ekonomiskt varierar det säkert en hel del. Många är högutbildade men inte alla har arbeten som drar in några högre löner, eller arbete alls. Eftersom många föräldrar åtminstone i teorin är konsumtionskritiska kanske ekonomiska skillnader syns mindre utåt.

Där mina kusiner bor har alla eget hus (billigare än en lägenhet i stan men ändå), många kör cross eller rider, ibland egen häst när föräldrarna har gård. Semestrar, om man åker iväg då, är ofta i husbil/camping.  Att prestera dåligt i skolan är ingen stor grej, många föräldrar har inte gymnasium, men att inte ha råd till det intresse som många av kompisarna utövar märks förstås.

Min kompis barn växte upp i en välbärgad förort där skidresor utomlands  och liknande var en självklarhet för många liksom språkresor till England.

Den tanke jag hade i bakhuvudet när jag gjorde den här utläggningen är att det räcker att flytta, kanske bara byta skola eller till och med skolklass, för att barnets omgivning ska se annorlunda ut, och vad som tidigare var ok eller bra inte räcka till. vare sig det gäller konsumtion, boende eller "intellektuell" kapacitet.
Att samhället har en grundtrygghet är jättebra, men det är inte möjligt att ha ett system som garanterar att "hålla nivån" i vilken grupp som helst.

Så ditt problem, anledningen till att vi andra måste betala ditt uppehälle, var alltså att du hade stressproblem pga arslen på jobbet som inte behandlade dig med silkesvantar?

Men varför måste det bli så dyrt. min bror tog studenten för två år sen. Det kostade inte ens i närheten av dessa summor.

Problemet är som vanligt att få människor att söka den hjälpen. Den finns i form av ekonomisk vägledare, det är tom lag på att alla kommuner måste ha en, sen vet jag inte hur det efterlevs men har mina aningar om att det kanske inte alltid funkar i alla kommuner.

Så hjälpen finns mao men som alltid annars är den frivillig och måste så få vara.

Nej,men det finns väldigt många åsikter om VEM som ska få ta del av "välfärdssamhället", varför och hur mycket.

 

Det funkar inte så.

Alla har ett solidariskt ansvar för ALLA, bland annat via skattsedeln.

Alla bidrar med sin del, ÄVEN dom som har bidrag har nån gång arbetat och gjort rätt för sig, men det är tydligen nåt man väljer att bortse ifrån i denna diskussionen.

Hur dom pengarna används styrs av politikerna.

Har man åsikter eller tycker att nåt är fel bör man vända sig dit och inte spotta på dom som behöver ta del av dessa pengar.

 

PS, även du som inte uppbär någon form av bidrag kostar pengar.

Vägar, parker, sjukvård, barnomsorg äldrevård är inte gratis

Jag utgår från att det inte var dem du tänkte på, men kan inte låta bli att fråga hur ditt resonemang går att tillämpa på lågbetalda yrken som bibliotekarie, arbetsterapeut med flera, där man inte ens går jämnt upp utan direkt back jämfört med dem som enbart har gymnasium? Ska vi också vara glada att vi under våra år på jobbet "fått en väg in på arbetsmarknaden" eller "kontakter, meriter och färdigheter" (utöver dem vi skaffade oss under våra år på högskolan då alltså)?

Ja du,  fråga FK eller Länsrätten!   FK   kastade  på chockerande sätt ut mig ur arbetslivet efter en kort sjukskrivning  på heltid.  I en annan tid,  inte så avlägsen,  var ett av dåvarande regeringens mål att minska antalet sjukskrivningar.   Att högen med förtidspensionerade ökade brydde man sig kanske inte om.   Enligt  "Uppdrag granskning"   ungefär 2005 fick en handläggare på FK då 750 kr extra för varje sjukskriven den fick bortpensionerad.
Det var nästan den värsta dagen i mitt liv att få det beskedet.   Överklagade beslutet om sjukersättning tills vidare till Länsrätten utan resultat.

Anledningen till att ni andra nu betalar mitt uppehälle är att vi i Sverige har allmän ålderspension  fån 65 års ålder.   Även om jag inte arbetat en dag i mitt liv hade jag fått det -  såvitt jag känner till.   I min bransch   har ingen  fått stanna efter 67  års ålder,  vad jag vet,  hur gärna de än velat  (mer än som extra inhopp).

Fattigdom kan nog vara olika från fall till fall. Det finns den reella fattigdomen där du lever på existensminimum eller under, sen har vi den fattigdomen där föräldrar inte kan priotera och leva efter en budget.

Jag personligen växte upp med en syster och en mamma, pappa dog då jag var 7 år och mamma fick då barnpension för oss barn. Hon hade då en inkomst på 2x barnbidrag (=1500kr) 2 X barnpension (=4400kr) och sin lön (ca 8000kr) allt räknat efter skatt med en total på 13900kr och på något magiskt vis var det ALLTID alldeles för mkt månad kvar i slutet på pengarna. Som barn hade jag aldrig tillgång till hobby eller andra aktiviteter som kostade, inte heller "skoltröjor" eller kunde aldrig vara med på skolutflykter som kostade, här snackar vi om 50kr som mest!
Jag var alltid den ungen som de andra barnen behövde dela med sig till om vi var på "vanlig" utflykt, man gick helt enkelt typ 2 km och fikade.. Var alltid den som fick fråga hela klassen om de hade något syskon som kunde låna ut skidor/skridskor osv om vi hade det på schemat i skolan.

Hon var aldrig med på julen som vanliga föräldrar, eller på skoluppvisningar, hon valde att jobba istället. Hon valde att priotera sin karl (som tjänade 3ggr mer än hon, om man räknar in totalinkomsten för henne) hon kunde köpa en vinterjacka åt honom medans jag gick i flipflops till skolan i mitten av oktober, hon la ned en förmögenhet (i vår budgets synpunkt) på bussresor till honom medans vi var utan ström på sommaren. Det tog ett tag innan jag förstod att detta inte var normalt, att andra familjer inte var utan ström på sommaren.

Så det här med fattigdom kan vara en svår nöt, är man verkligen fattig för att man inte ger sina barn en mobiltelefon, eller inte har råd att åka på regelrätt semester? Eller är man fattig då man inte förstår pengars värde och inte har lärt sig att priotera?
En semesterresa kan var att åka till närmsta djurpark, större utomhusbad med lite roligare åkattraktioner, eller varför inte till en kringresande tivoli eller cirkus?

Jag är livrädd för att bli som min mamma. Att inte kunna priotera mina (kommande) barn, att inte vara där för dem både fysiskt, materiellt (syftar här på att kunna finansiera en hobby, en aktivitet) och känslomässigt.

Jag tror vi ser olika saker i det inlägget. Det var inget större fel på deras inkomster vad jag förstår; problemet låg i mammans hushållning. Med en änkepension (om föräldrarna var gifta när pappan dog) hade väl förmodligen mammas pojkvän fått dyrare presenter men inget ändrats för hennes barn.

Jag har levt 11 år, varav 8 med familj på existensminimum, dock endast socialbidrag två kortare perioder. Vi har själva valt många gånger att ligga 1-2000 under norm för att slippa socialbidrag eftersom jag tycker socialbidrag är jobbigt. I dagslägget (vilket betyder ca 1,5 år bakåt) ligger vi ganska precis på socnormen, diffar nån hundralapp. Men då betalar vi sjukvård och tandvård själva vilket gör att vi vissa månader dimper ner ganska rejält under norm.

Nu kanske jag är extremt ekonomisk eftersom jag aldrig tyckt att det var jobbigt att ha den inkomsten, det jobbiga har i såfall varit socialbidraget, inte pga summan man får utan hur man ses av andra och hur man behandlas av socialförvaltningen.

De fasta kostnader vi har per månad är; Hyra, El, TV-licence, Mobiluppladdning, Försäkringar och Bredband. Detta gör att vi faktiskt han ganska bra med pengar efter att räkningarna är betalda. Vi har aldrig haft probelm att ge barnen det de behöver iform utan mat, kläder och nöjen. Visst vi kan inte ge dem en häst (men dottern har ridit på ridskola innan hon blev allergisk), en resa till Thailand (men förra året blev den en dagskryssning till Helsingfors) eller en stor fin villa (istället bor vi i ett lite för litet hyresradhus).
Det som utmärkes oss mest från "alla andra" är att vi inte har bil. Bilen är en kostnad vi inte anser oss ha råd med just nu.

Många sitter ju med premurationer, avbetalningar, lån, kanalpaket mm.