Att ha en relation till "sitt" adoptionsland

Vi stod i kö till ett antal väldigt olika länder och med olika organisationer, för att sedan välja det land där kön gick fortast (Slovakien). Vi hade i och för sig redan från början haft just Slovakien som vårt förstahandsval men under processens gång växlade våra känslor för de olika länderna ganska mycket. När det ett tag verkade som att det var till Taiwan som vi skulle få skicka våra papper, kändes det självklart att vårt barn skulle komma från Taiwan, dessförinnan vae vi ett tag inställda på Indien och då kändes Indien helt rätt. Nu så här efter två år känns givetvis Slovakien som det självklara landet för oss, men jag är säker på att vi skulle ha känt samma koppling till vilket land det än skulle ha blivit. Det är ju i det landet som våra barn har tagit sina första andetag, som någon skrev här tidigare, och det är det landet som gett oss den största gåvan man någonsin kan få. Först och främst är det väl dessa känslor jag känner när jag tänker på våra barns ursprungsland. Sedan finns det även en lång rad andr positiva saker som var viktiga och som jag kanske lägger ännu större vikt vid nu, efter adoptionen, som hur väl vi tyckte att barnen verkade ha blivit omhändertagna på barnhemmet, hur hela processen i landet verkade vara utformad utifrån barnens bästa i första hand och att allt gick relativt fort. Vad gäller hur man ser på landets politik och allmänt synsätt tacklades vi med samma frågeställningar innan vi skickade in vår ansökan. Vi tyckte att det kunde kännas lite konstigt att adoptera barn med romskt ursprung från ett land där det finns så mycket motsättningar mellan de olika befolkningarna och vi undrade hur vi sulle förklara det för vårt/våra barn när de blev större. DEn sista frågan har jag tyvärr inget svar på än men det viktigaste är ju att vi har fått varandra och hur våra barn har det nu. Skulle vi adoptera en gång till, vilket vi inte kommer att göra pga åldersgränsen, skulle jag nog främst fokusera på kötid, vistelsetid i landet, kanske också tid mellan barnbesked och resan och så hur barnen verkar bli omhändertagna och bemötta. Mitt hjärta klappar självklart extra hårt för Slovakien, men det skulle säkert kunna klappa hårt även för en rad andra länder. Lycka till!