Vilken socialgrupp hör en till?

Ingen rök utan eld...

Orka... *kastar pajjen tillbaka*

Jaja..  *gafflar lite till*

Jag bor i en bostadsrätt med min partner, har hund, vi tjänar medelbra och jag ser mig som medelklass.

För dryga 2 år sen sålde vi villan, för ett av dom två barnen flyttade hemifrån och den andra är flygfärdig när som helst och det börjar bli för mycket jobb för oss.
Vi umgås helst med människor som kan utmana och lära oss något intellektuellt även om lite trams och flams är helt ok, dock får big brother-snack och liknande mig att somna.

Det är så mycket jag inte något om, t ex kvantfysik, men om det kommer upp som samtalsämne så känner jag mig inte underlägsen för att jag inget begriper, jag vet ju att jag har förmågan att begripa, så jag frågar och efteråt har jag lärt mig något nytt.
Antagligen beror det här på att jag själv har god självkänsla parat med att jag har vänner och en partner som aldrig skulle se ner på okunskap bara på att försöka låtsas ha kunskap man inte besitter och vara prestigefylld och inte kunna erkänna det.
Jag möts helt enkelt av respekt när jag frågar vilket får mig att fråga en gång till.

Det är högt i tak hemma hos oss och ingen fråga är för stor eller för liten.
Och som min partner säger "en dag utan att  jag lärt mig något är en förlorad dag".

Det är möjligt att du skulle vara medelklass även i mina ögon, du skriver för lite i inlägget för att se det. Jag tror inte det dock, och det beror på att du börjar med att prata om ekonomin. Att fokusera på ekonomiska faktorer är i min erfarenhet typiskt för personer med arbetarbakgrund.

Jag håller inte med dig Om någon börjar med att berätta om sin villa/bostadsrätt, bil osv så drar jag slutsatsen att den personen mäter framgång i (i första hand) ekonomiska faktorer, och de som gör så brukar ha arbetarbakgrund. Jag säger inte att ekonomi är oviktig för medelklassen, men det anses ganska ofint/trashigt att tala mycket om den. Sedan kan förstås detta bero på att som Grodfen skriver ekonomisk otrygghet inte känns som ett hot för att man har en grundtrygghet, men jag tror inte det är bara detta eftersom det finns ganska många i medelklassen som sämre ekonomi än arbetare. Kanske det rentav är därför, för att om man mätte framgång i pengar så skulle "obildade" personer hamna högre upp på statusstegen än ens lågbetalda bildade själv

För att generalisera:
"Skrytfaktorer" arbetare, exempel:
hus, bil, fint och välstädat hemma, duktig på matlagning och handarbete, storbilds-TV och liknande hemelektronik. För ungdomar: Bra i sport, mode, smink, nya mobiltelefoner.

"Skrytfaktorer" medelklass, exempel:
Utbildning (eller det kanske inte är skrytfaktor egentligen, det bara hör till), följa med i vad som händer, resor (ej charter), sommarstuga, helst på Österlen eller Gotland, volontärarbete, konstintresse (inte dussinkonst), teater.
Ungdomar: Skolframgångar.  Utseendet är viktigare än hos vuxna förstås. Ny teknik beror på. Dyrare datorer är vanligare än bland arbetarungdomar men på mobiltelefonsidan är det fler i de akademikertäta centrala delarna som helt saknar detta eller som har gamla modeller än till och med i fattiga "problemstadsdelar".

Nej, jag talar inte om överklassen även om jag också hört att det ska vara mer tabu där att prata pengar. Vi har tydligen olika erfarenheter. Eller så är det olika saker vi kallar medelklass. Du har säkert rätt i att det inte pratas på samma sätt IRL som på nätet av den anledning du säger. Jag har inte funderat över om medelklass skulle prata pengar på nätet
Jag håller inte heller med om att medelklassen inte skulle åka på charter. Visst görs det. Men det är inte "skrytfaktor".
Sant att fina bostäder är roligt att prata om oavsett grupp men att påpeka att man alls har hus är typiskt folk med arbetarbakgrund, för att visa att man minsann "lyckats". Det finns många i medelklassen också som vill bo i hus men de flesta med arbetarbakgrund verkar inte bara tycka att det är den absoluta drömmen utan tro att alla andra känner likadant, att bor man inte i hus så är det för att man inte kan liksom.
Matlagning är säkert ett plus oavsett grupp men mycket viktigare i "arbetarkultur" på samma sätt som det är mycket viktigare där att kunna meka eller snickra för män. Det är också en mycket större stolthet för kvinnor med arbetarbakgrund att ha ett välstädat hem.

Det är gradskillnader, inte artskillnader. Jag gillar också hembakat, önskar att jag kunde handarbeta och tycker det är fint när det är rent hemma men när det inte är det är det inte den totala skam som det är för mina "arbetarsläktingar". Mina kompisar får komma och fika ändå i röran. (Min familj är blandad, mina föräldrar är akademiker från hem utan studietradition. Det var spännande för mig när jag som vuxen och stötte på sociologi och fick ord på skillnader jag alltid hade uppfattat men inte tänkt så mycket på.) Jag har en kusin som ofta säger med stolthet att hennes skåp är så fina inuti att vem som helst kan få öppna och titta. En annan släkting är duktig på fotboll och uppmuntras att spela även om det går ut över skolan. Sådant kanske förekommer i medelklassfamiljer men jag tror inte att det är vanligt.
Att man inte skulle vara fin nog för att man var arbetare får stå för dig. Jag har själv en partner som är lågutbildad arbetare. I de kulturkrockar vi har är det nog oftare han (eller hans släkt...) som hittar fel på mig än tvärtom.

Vad gäller mobiltelefonerna så är påståendet inte mitt även om det inte förvånar mig, jag såg statistik på saken i dagstidningen härom veckan.

Det är absolut lika vanligt med "vräkiga grejer" i såvär arbetarklass som medelklass (övre eller lägre) och, hör och häpna, överklassen.

Men "vräkiga grejer"- alltså sådant som anses värt att visa upp - är:

-  i ett arbetarhem: överdimensionerad  platt-tv, bilar, fyrhjulingar åt barnen, villor med fokus på storlek snarare än eftertanke på när huset byggdes, arkitekturens estetik, läge et c; heminredning (till hit hör också tesen om "städat hem")
- i ett kulturellt (övre) medelklasshem: konst av kvalitet som visar kunskap (tyvärr är man rädd för reproduktioner och köper hellre således originalkonst fastän den är sämre); förstaupplagor, böcker i oerhört stor kvantitet (hellre göra extrarummet till bibliotek än finrum), lägenhet eller hus spelar ingen roll - men många bosätter sig gärna i Stockholms innerstad, och skulle aldrig sätta sin fot i funkisvillor
- överklasshem (riktig överklass, inte bara ekonomisk): flamländska sextonhundratalsvävar, konst av betydande ålder och kvalitet, "familjejuveler" som går i arv, äkta ljuskronor, matsilver...

 Hos den kulturella medelklassen är dessutom avsaknaden av TV en av de största "skrytfaktorerna" som finns.

Varför skulle de ha spelat ut sin roll mer nu än för  trettio fyrtio år sedan? För att du själv har en annan uppfattning om vilken rubrik man bör sätta på din bakgrund än vad någon annan tycker? För att det idag saknas ett rakt samband mellan inkomster och klass?
Senast idag rapporterades det att bara 27% av de antagna till längre utbildningar som läkare, psykolog och tandläkare har föräldrar som saknar längre utbildning själva. Tyder sådant på att klasskillnaderna har spelat ut sin roll?

Jag håller med om att skillnaderna mellan den som har arbete och den som inte har det ökat på senare år, däremot inte om ett rakt etnicitetssamband. Gruppen som har det sämst ställt socialt och hög sjukdomsfaktor har funnits även innan. Skillnaden är att den idag fyllts på med invandrare med dålig social förankring och tidigare svenska underklass delvis "puffats uppåt" på samhällsstegen. Även i lågutbildade yrken syns denna utveckling; här i stan blir mer än en förvånad om de inser att den som städar är svensk/a/ till exempel och åldringsvården har långt fler utlänningar än vad bara befolkningssammansättningen i stan skulle ge. Etniskt på så sätt att invandrare från vissa kulturer är överrepresenterade i vissa grupper, visst. Finnar och greker är övervägande arbetare (många väletablerade arbetare), arbetskraftsjugslaverna också, fast Bosnienflyktingarna har det inte gått så bra för, och de senaste flyktinggrupperna från långtbortistan har generellt haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. (Jag undrar förresten om det faktum att det bara finns två finnar i Riksdagen, från den största minoriteten i landet,  ska förstås i etniska termer eller i klasstermer.) Inte heller hamnar anställningsattraktiva akademiker från exotiska länder, importerade indiska IT-tekniker eller fruar från Thailand och Brasilien som gift in sig i sina makars respektive "klasser"  i någon problemmiljö enbart i kraft av sin etnicitet.

Vilket föder ytterligare tankar så här på nattkanten om kvinnan nuförtiden följer sin mans klass som förr. Det verkar inte logiskt att göra så idag, men särskilt  när frun är från de länderna är det inte ovanligt att maken är utpräglad övre medelklass samtidigt som hon saknar högre utbildning, är hemmafru eller arbetar i yrken som inte kräver utbildning och det verkar också lite knepigt att hon (ursäkta sexismen men nu blev det kvinnor i exemplet, och jo, jag vet att det är samma sak i klassblandade svenska familjer, fast det verkar vanligare att den andra parten är utlänning i tydligt klassblandade äktenskap)   då skulle ses som arbetarklass fast deras livsstil i stort inte stämmer med detta.
Om man nu inte anser att klassbegreppen spelat ut sin roll alltså

Är man medveten om hur siffrorna ser ut och är nöjd med det så, men några här verkar tro att det inte *finns* några skillnader beroende på bakgrund.

Intressant TS. Du tyckte alltså medelklass var ett utmärkt ord tills du insåg att din uppväxt enligt mångas utanför din uppväxtmiljö definition inte platsar där?

Varför vill du inte att att Medelsvensson ska kallas arbetare? De flesta är väl ändå det, eller lägre medelklass. Handlar det om ohälsodiskussioner (eller andra områden där det skiljer som man vill diskutera från heminredning till sexualdebut och könsroller) kan det givetvis skilja en del inom det stora spannet "arbetare" (att det finns individskillnader behöver väl inte påpekas) och i forskning lär man inte svänga sig med begreppet oproblematiskt, men jag får i dina inlägg intrycket att du ser "arbetare" som ett nedsättande begrepp?

Min mamma är sk klassresenär och har aldig problematiserat det särskilt. (Trots att hon blev socionom har hon hållit sig ganska "klassblind" - var också vuxen och i arbetslivet vid - medelklasstudenternas - 68-uppror.) Hon har haft en materiellt för åldersgruppen ganska god uppväxt men som medelklass (eller "finare folk" på orten sågs nog bara prästen och lärarna.

Själv är jag "medelklass" men har inte många Medelsvenssonmarkörer (varken villa, vovve, volvo eller ens körkort)