Är livrädd!
Instämmer med det som fler har skrivit: Läs om de olika faserna! Hur det egentligen får till rent fysiskt när man föder barn. Det var jätteintressant tyckte jag, lärorikt och lugnande. Och man blev mer ödmjuk till tiden det tar, efter som att man inser att barnet ska inte bara rakt ut ur et hål, det ska snirklas och vridas och sakta sakta ta sig framåt. Det är inte bara en massa kraft rakt på, utan ett långvarigt töjande och lirkande. :) Värkarna är inte förberedelse, utan själva förlossningen i sig. Och när det väl är dags att krysta, då är det värsta över tycker jag.
Det jobbigaste var att inte veta hur ont det skulle göra tyckte jag. Värkarna alltså. När ungen kom ut gjorde det inte ont tyckte jag. Bara värkarna. När ungen väl skulle ut var hon ju redan igenom, det var ju bara öppningen kvar. Och den passerade hon ju på 2 sekunder när hon väl bestämde sig för att komma ut (krystade ganska länge innan hon kom) så dom få sekundrarna som man fick brisntning där var ju över innan man hann uppfatta nåt. Hade inte ont efteråt heller. Så det faktum att man klämmer ut en unge down there är inte så frligt enligt min upplevelse, värkarna var de som gjorde ont. Men även dom var hanterbara tycker jag, även om jag lackade ur på slutet. 
Men en sak har jag insett och det är att alla upplever sina värkar och sin förlossning på sitt sätt. Det är olika helt enkelt.