Adoption Sverige

Du tror mycket ...... men vet?

Men detta är ju inte bara tro. Det är verkligen på det sättet. Jag sitter i en socialnämnd och VET att när någon kommer till socialtjänsten i vår kommun och säger sig vilja adoptera bort sitt barn så jobbar socialsekreteraren med att försöka få mamman/föräldrarna att tänka om. Det här är inget som händer ofta, inte ens en gång om året, men när det händer så försöker man i första hand att få en lösning som inte innebär adoption. Och inget fel i det, egentligen. Den vanligaste situationen (om man alls kan prata om vanligt när det händer så sällan) är nog en rätt ung kvinna, max lite över 20, som blivit gravid i ett förhållande som inte är särskilt stabilt. Mannen är inte intreserad av barnet. Kvinnan vill inte göra abort pga personliga eller religiösa skäl, möjligen har hon upptäckt graviditeten för sent för att abort ska finnas som alternativ. Ibland har kvinnan dessutom en kultur där vare sig abort eller barn utom äktenskapet är accepterade. Hon känner att situationen är ohållbar, kanske är hon lite chockad och har svårt att tänka klart. Då vore det väl närmast tjänstefel av socialsekreteraren att inte försöka få henne att tänka ett varv till, se över sina möjligheter och fullt ut inse vad en adoption innebär.

Problemet är väl sedan om handläggaren fortsätter för länge med sina övertalningsförsök. Exakt vad som är "lagom" är nog svårt att avgöra, men jag är rätt övertygad om att många handläggare - i all välmening - går lite för långt och sätter lite för stor press på mamman/föräldrarna att behålla barnet.

Att prata om alternativen är förstås inte fel, men jag har erfarenhet av hur det kan gå när föräldrar övertalas behålla sitt barn ....

Och ett barn avsett för adoption skall inte placeras i "traditionellt" familjehem (enligt handboken). Din info gör att jag bättre förstår Ulf Kristerssons "drive" i Stockholm att fler barn i familjehem skall adopteras - om det är mot den bakgrunden de placerats!

Fast Ulf Kristerssons "drive" handlar inte specifikt om dessa barn.
Driven handlar om alla placeringar där man förstått att barnet knappast kommer kunna återföras till sina biologiska föräldrar. 

Han är inte ensam om nyorienteringen. Också Rädda Barnen har tryckt på för att göra nationella adoptioner möjliga för den här gruppen barn.  

"men jag är rätt övertygad om att många handläggare - i all välmening - går lite för långt och sätter lite för stor press på mamman/föräldrarna att behålla barnet."

Det är jag också. Jag tror särskilt den äldre generationens socialarbetare ser adoptioner som ett uttryck för ett Fattig-Sverige ingen vill minnas - inte jag heller. Tack och lov finns i dag ett bättre skyddsnät för kvinnor som blir ofrivilligt gravida och är tveksamma till om de kan/vill behålla sitt barn. Men att använda det skyddsnätet till att övertala kvinnor är missriktad välmening.

Fast visst är nationella adoptioner möjliga även för familjehemsplacerade barn? Fast det finns ett förbehåll i nuvarande lagstiftning nämligen att bioföräldrarnas ok krävs. . . .  Alla tycker nog inte att det är konstigt och policyn har t.o.m. skärpts på senare år. Det märks bla på att det blivit svårare att genomdriva styvbarnsadoptioner utan icke vårdnadshavares "samtycke" ...

"Möjligare" är ett bättre ord. För de är ju möjliga redan i dag. Men ska fler adoptioner ske behöver det alternativet lyftas fram mer än det hittills gjort.
Socialtjänsten gör inte ens alltid de överväganden om vårdnadsöverflyttning de är skyldiga att göra. Vårdnadsöverflyttningar är fortfarande väldigt ovanliga i förhållande till antalet omhändertagna barn.
 

Fast överväganden görs nog oftast enligt regelverket - däremot startar inte socialtjänsten processer i den utsträckning vissa önskar (?) för att överflytta vårdnaden efter tre år (i fall det måste ske mot bioföräldrarnas vilja) . Det finns med rätta (?) ett motstånd mot att skapa konflikter runt placerade barn ..... även familjehemsföräldrarna vill slippa bli indragna i sådant ...

Och det där med bioföräldrarnas OK kan vara ett problem. Jag har en kompis som är uppvuxen som familjehemsplacerad (då hette det fosterbarn). Hon ville bli adopterad, familjen ville adoptera henne. Tyvärr sa den biologiska mamman nej, år ut och år in. När hon väl fyllt 18 och kunde välja själv dog hennes ena familjehemsförälder och då kändes det konstigt att bara bli adopterad av den andra. Dessutom hade hon insett att hon var precis lika mycket en del av familjen, oavsett hur det stod till rent juridiskt. Slutligen fanns ju inte heller längre hotet om att behöva flytta ifrån det enda hem hon egentligen haft, det kanske starkaste skälet till att hon önskat bli adopterad.

Idag finns möjligheten med vårdnadsöverflyttning, men precis som VNmamma skriver så görs sådana inte tillräckligt ofta. Ibland är det familjehemmet som inte vågar. De är rädda att på något sätt få mindre stöd med riktigt svåra barn efter en vårdnadsöverflyttning, men det händer också att socialtjänsten ser vårdnadsöverflyttningar som ganska lågt prioriterade.

Nej, regelverket följs inte tillräckligt väl. Det framkom i en rapport från Socialstyrelsen där man bland annat tittade på vad som kommit fram efter länsstyrelsernas tillsyn. Jag har tipsat dig om den tidigare:

"Länsstyrelsernas tillsyn visar att man i vissa kommuner inte fullt ut följer skyldigheten att överväga om vårdnadsöverflyttning"

www.socialstyrelsen.se/publikationer2006/2006-109-27

Jag förstår att man inte vilja skapa konflikter runt placerade barn. Men ibland går konflikträdslan ut över barnen. 

Nu sitter jag visserligen i socialnämnden i en kommun i stockholmsområdet, men inte i Stockholms stad.

Jag har direkt kännedom om två fall, där föräldrarna, eller mamman snarare, redan från graviditeten, i ett fall och från BB sa att de inte ville ta hand om barnet utom lämna det för adoption. I bägge fallen placerades barnen i familjehem och övertalade föräldrarna att behålla sitt "föräldraskap". i det ena fallet fick föräldrarna ta hem barnet efter mer än ett år, i det andra fick barnet bo i familjehemmet och ha sporadisk kontakt med biomamman.
Jag kan självklart inte veta att det alltid är så man gör, men eftersom det är två fall som jag känner till, och där man avrådde mammorna när de verkligen ville lämna barnen för adoption, så kan man som utomstående undra om det inte är en policy, eftersom i mitt tycke så är det bättre för ett barn att hamna hos en kärleksfull adoptivfamilj, hellre än att växa upp i familjehem eller flytta hem till bioföräldrar som behövde ett helt år för att övertalas att ta hand om sitt barn.

Jag håller med dig, inga föräldrar skall övertalas varken åt den ena eller andra hållet. Jag visste inte att det finns kommuner som handlägger nationell adoption så för det strider helt emot regelverket!