Flytta hemifrån som 15/16 åring?

Kan du inte söka gymnasieprogram på en annan ort? Så gjorde jag. Jag fick barnbidrag, underhållsbidrag och inackorderingstillägg.

Jag och mina syskon flyttade alla hemifrån när vi började gymnasiet, alltså samma år vi fyllde 16. Vi flyttade alla långt hemifrån, till annan ort och klarade oss genom gymnasiet på studiebidrag och inackorderingstillägg, plus våra ströjobb. Om somrarna sommarjobb, jag arbetade på en hästgård/kennel där mat och husrum ingick, så jag kunde spara lönen till vintrarna. Det var lite tufft förstås, men det gick ändå. Jag bodde inneboende första året, delade lägenhet (en etta med rivningskontrakt) med en kompis de två sista åren. Några bidrag från våra föräldrar fick vi inte, och jag tror inte någon av oss frågade om det heller. Det var liksom underförstått att flyttade man så fick man försörja sig själv. Jag har ingen aning om hur länge föräldrar var skyldiga att försörja sina barn på den tiden i början på 1980-talet, men tanken dök aldrig upp att de skulle betala något. Vi var nog alla ärligt talat glada att vi kommit ifrån dom. Lycka till med dina planer.

Tjena!

Jag är 16 år och har flyttat hemifrån ganska nyligen. (Finns en tråd om det någonstans)

Som det är nu får jag mitt studiebidrag från mina föräldrar, allt annat betalar jag själv. Hyran går på 2.300, el är lite olika varje månad men ungefär 200 kr, mobil, tv och bredband går på ungefär 1.500, 4-500 för mat och kanske en tusenlapp för extrautgifter. Det fungerar jättebra! Som några andra i tråden har sagt, man kan tyvärr inte söka om bidrag när man är så ung. Jag jobbar halvtid. 

Jag fick hjälp av soc att hitta en lägenhet, testa att gå dit! (Jag hade redan innan haft mycket kontakt med Soc, därför gick det rätt fort för mig.)

Lycka till! 

Du skrev något om "fattiga områden" och att dina föräldrar tycker det är viktigt att du har fina betyg. Utnyttja det och kolla upp möjligheten att börja i gymnasiet på internat, t ex ett internat som detta sv.wikipedia.org/wiki/Grennaskolan

Men vad vill du bli då? För betygen är ju bara relevanta i förhållande till vad du vill söka sedan.

Jag kämpade också för maxbetyg eftersom jag var osäker -tänk om jag vill bli läkare?! Men med facit i hand hade jag kunnat ta det lite lugnare på gymnasiet eftersom jag landade på universitetets naturvetarlinje.

Jag tycker det verkar överspänt av dina föräldrar att ställa så höga betygskrav. Det är du som ska avgöra vilka betyg du behöver för att bli det du vill, man kan inte prestera bara för att göra någon annan glad. Jag upptäckte det när jag hoppade av mina doktorandstudier efter ett år för att jag mådde pest och det var inte vad jag ville, men jag hade nån knäpp idé om att min pappa skulle bli nöjd, äntligen. Idag har vi ingen kontakt och jag är helt nöjd med det.

Jag har ett par vänner till som valt utbildning utifrån vad deras föräldrar tyckt och tänkt, och nu när vi är runt 40 så ser man att det är en stor sorg för en del. Man tänker att livet kunde varit annorlunda om man hade fått vara fri i sina val, orkat stå emot lite mer. Inte så att livet alltid blir "bättre" för att man väljer själv, men man känner i alla fall att man själv står vid rodret på båten och kan stå för sitt val, eller hur man ska säga.

"Gå upp på rummet" tycker jag att man möjligen kan använda upp tills barn är kanske 10 år, är man 15 blir det en ren förolämpning. Man måste för farao kunna diskutera då, med en individ som nästan är vuxen!

Tänk på vad som är viktigast för dig- fritiden? arbetet? pengarna? känslan? dagligt mående? ett cool visitkort?, "framgång" i andras ögon?, tid för eftertanke??? Många kvalificerade jobb för med sig en hel livsstil, och om man hade vetat det så kanske man inte hade velat köpa "hela paketet". Tala med människor som jobbar med det du funderar på sedan, ta reda på hur en arbetsdag och ett år i deras jobb ser ut.

--
Min man kommer från liknande situation som du, han flyttade också hemifrån vid 16 pga sin mor. Levde på nattskift på McD och hade jättesvårt att klara gymnasiet eftersom han dels jobbade natt och dels mådde dåligt över hela sin familjesituation. Men han räddade sig med högskoleprovet och sen gick det bra för honom.

Så tänk inte att det är kört om du halkar på vägen, man får lov att missa någon gång ibland. Jag är själv en som tyckte det var otänkbart att missa en tenta, men de flesta gör ju det någon gång under studierna och sen kan man tänka om. De som har alltför höga krav på sig kan bli paralyserade och gå helt i baklås i flera år, så du skulle behöva lära dig att skaka av dina föräldrars domedagspredikningar.

Men snart är du vuxen, du kommer att få styra dig själv, och eftersom du är en smart kille så kommer du inte att balla ur då, utan visa dem att här är jag, och detta är vad JAG vill! Eller hur?

Lycka till!

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år pga att jag och morsan bara bråkade. Jag fick studiebidrag + inackorderingsbidrag. Kolla med din kommun om du kan få det eller om du börjar på ett privat gymnasium får du prata med CSN. När jag fick pengar från CSN berodde det på hur långt bort från föräldrahemmet man bodde (vet inte om det är så nu också) om det fortfarande är på det sättet så skulle jag flytta så långt bort jag kunde för att få mer pengar. Dock måste ju en av dina föräldrar stå på lägenheten eftersom du inte är 18år än.