Kan diagnosen ändras? Snälla, snälla läs:(

Salamanca
Jag har läst om son-risemetoden och vet du, jag tror att vi som föräldrar har kört en uppfostran lik den metoden av bara farten...Det är lite så vi är bara:) Han barnet tjoat o hoppat har vi uppmuntrat det, hängt med i svängarna och i stort sett har vi aldrig varit särskilt noggranna med att barnet ska sitta stilla, uppföra sig osv utan vi har uppmuntrat allt...Maten ska jag absolut kolla upp , tack:)

Lilla My, jag förstår lite hur du menar o jag tycker också att h*n fungerar mkt bättre hemma än på förskola när vi kört vårt eget race...
Men samtidigt undrar man hur mycket man kan ta igen rent förseningsmässigt i utvecklingen?
Jag vill ju att h*n ska få rätt hjälp o jag är tveksam till om det blir det om diagnosen endast blir utvecklingsstörning, jag ser så mkt annan problematik som inte har med det att göra...

Tack för alla bra inlägg, och nu känns allt lite bättre. Jag har pratat med förskolan nu, och både de och jag tycker att psykologen var lite snabb i sin bedömning i att sätta utvecklingsstörning som diagnos. Jag förstod det dock som så att det "krävdes" en sån typ av diagnos/utlåtande för att kunna remitteras vidare till habiliteringen, där vi ska fortsätta utreda.

Jag har provat lite mer hemma med olika grejer och tycker att jag har rätt i att h*n är duktig/smart på vissa områden, känner mig mer och mer säker på det.

Tycker ändå det är svårt för h*n uppvisar vissa autistiska symptom(kan man säga så?) men saknar en hel del av de bitarna ändå...

Däremot finns koncentrationsproblem, dock endast i vissa situationer, kan sitta själv o leka med lego eller se film i timmar om h*n skulle få det, så att koncentrera sig på "sitt" är inga problem.

Finns det fler som vill skriva mer inlägg blir jag jätteglad, vill gärna ha så mycket på fötterna som jag kan.

Förresten, h*n har precis börjat svara Ja på saker man frågar, det har h*n ej gjort innan, även om det varit saker h*n vill ha ex. glass, godis osv. Jag tycker det är jätekul såklart, men visst är det märkligt att en sån enkel sak som att svara ja på en fråga kommer så sent? Många, många andra ord finns ju i ordförrådet.

Logopeden tyckte ordförrådet var riktigt bra med tanke på de koncentrationsproblem/kontaktproblem som fanns.

H*n har oxå börjat säga "jag vet inte" om man frågar nåt, det är nytt.

Däremot har h*n aldrig frågat varför?

Generellt undrar h*n väldigt lite över saker, frågar aldrig/sällan var mamma el pappa är...För ett tag sen var pappa borta i nästan en vecka, då frågades det efter pappa en gång, trots att jag märkte tydligt att saknaden var stor (pappa är bäst)! Och vi märkte att h*n hade det extra jobbigt när pappa var hemma igen, många konstiga beteenden dök upp då...
Men när pappa var borta så undrade h*n inget över det.

H'n är oxå empatisk, vilket väl inte heller stämmer in helt på autism? H*n gråter om h*n är ledsen, h*n förstår när vi el folk på tv ex. är ledsna/glada/arga/osv...Och kan sätta ord på sina egna känslor.

Vad ska man tro?

Tack igen för många bra svar.

Vårt barn får inte omega, vet inte om det finns i flytande form som är smaklös, då kan man eventuellt blanda det med välling, men vårt barn är kräsen och vi kan ej ge mediciner och sånt. Däremot ger vi extra dvitamin numera.

Kommunicerande samspel ser intressant ut, ska kolla närmare på det.

Boel: både förskola o psykolog tycker att han är för tillgänglig för att kallas rent autistisk, han är för "med" om man säger så.
Jag ser istället det så att han försvinner iväg i andra tankar men är ganska lätt att få tillbaka, bara man gör på vissa sätt. Men att han är lite i sin egen värld är klart! Sedan tror jag att närhet och samvaro med andra säkert kan tränas, och vi är en "kramig" familj, både jag och pappan kramar o pussar barnen mycket, jag tror säkert det kan bidra positivt. Vi har alltid uppmuntrat såna beteenden så det är klart att han lär sig "rätt" då eller?

krvk- roligt att läsa vad du skriver om tester. Jag tror absolut att hans testresultat kommer se annorlunda ut längre fram. Det jag känner mig ledsen över är att nu är ju utvecklingsstörningen som diagnos redan satt, vad händer om ex ett år och han testar helt ok? Kan man bara radera det då? Och är det vanligt att en sån allvarlig diagnos sätts utifrån ett enda möte med barnet? Jag tycker det är en diagnos satt på lösa grunder. Däremot hade jag önskat att psykologen hade lagt mer tid på att betrakta vårt barn i leksituationer och sånt, då ser man själv att något är annorlunda med honomjämfört med de andra barnen.

Nu när man är inne i den utredningssnurran början man genast leta efter saker hos sitt barn som kanske är annorlunda, men som vi som föräldrar anser normalt av vana.

Han vill exempelvis att vi ska leka bil säger han. Då vill han att vi ska sitta bredvid honom men inte göra något annat, inte röra bilen, inte köra med bilen, inte göra några ljud eller liknande. Bara sitta bredvid? Om mani de lägena ändå rör hans bil eller leksaker kan det bli ganska stora utbrott, han verkar känna sig kränkt helt enkelt. Varför gör han så? Han vill ju att vi ska vara med?

Han har vissa specialbegåvningar tycker jag, väldigt duktig på att bygga med lego, väldigt intresserad av färger och tycker om att räkna. Han är också otroligt duktig på att ordagrant återge dialoger i filmer när han tittar på dem. Jätteduktig faktiskt. Men kan inte återge något om jag berättar ur en bok till exempel.

Ang testet som gjordes så var det så pass dåliga resultat att han måste höja sig minst det dubbla för att kunna räknas som normalbegåvad, är det ens möjligt?
Om alla tester går ut på att han ska peka på någon som springer så kommer han aldrig klara dem, han pekar ju inte på saker på det viset.
Men be honom bygga en båt av lego så fixar han det:)

Jag hoppas iallafall att få nån ordning på allt det här, som det är nu är det jobbigt. Han vill inte duscha (rädd för vatten i ansikte/hår), inte borsta tänderna (måste hållas fast), inte klippa håret (klipper honom när han sover), inte göra nya aktiviteter bara det gamla vanliga, inte äta ny mat, inte ha vissa kläder, osv. Jag måste ta på honom hans kläder, han vill inte försöka själv...Men när han vill nåt och är positiv så är han hur gullig o snäll som helst.
Jag vill att han ska få möjlighet att vara sån hela tiden:)

Vi ska kolla hörseln igen men rent spontant känner jag att det inte kommer ge nåt. Han kan mycket väl höra om jag prasslar med nåt även om det inte låter högt, så jag tror han hör ok!

Att ge flytande omega som smakar citron kommer inte att gå. Går ej att ge honom nya saker, kanske nåt smaklöst som man kan blanda i saft el välling, men smakar det citron kommer han vägra.

Till krvk...Ja diagnosen som sattes nu sattes snabbt. Vi träffade psykolog först o pratade om vår pojke (men då beskrev vi egentligen inga direkta svårigheter, vi var mest där för att han talade dåligt o vår förskola tyckte vi skulle be om en utvecklingsbedömning på honom).  Jag har väl alltid tyckt att det varit nåt med honom, men det var först när även förskolan tyckte att nu är det dags att kolla upp detta som vi tog tag i saken.
Hade ett samtal med psykologen men denne tyckte att vi kunde ta det lugnt med utredningar osv eftersom vi inte tyckte vi hade några större problem med vårt barn. Klart vi har problem, men man lär sig ju att leva med det och vi har väl föredragit att lyfta fram det bra och inte det dåliga. För nu är han nämligen duktig och ganska kommunikativ, för 1-2 år sen var det helt tyst och han var ofta i sin egen värld och väldigt udda.
Hursomhelst, därefter träffade vi en logoped. Logopeden var den första vi nånsin träffat som varit ärlig och rak på sak och var väldigt tydlig när h*n sa: Ordförrådet är ok, men kommunikation och förståelse är inte bra. Ert barn är inte bara okoncentrerad, det är något annat också, det där är inte normalt.
När vi fick höra det tog vi kontakt med psykologen igen och bad om att få en snabbare utredning eftersom vi blivit oroliga. Efter ca 1 månad träffar psykolgen barnet på förskolan i ca 1 timme och testar barnet där, samt har samtal med personalen i ca 1 timme och sen åker psykologen därifrån. Psykologen kontaktar även logopeden för utlåtande därfifrån.
Och därefter sattes diagnosen.

Nu är vi remitterad vidare till hab och jag hoppas verkligen de gör en noggrannare utredning än så här. För säkerhetsskull har jag t ex skrivit ner alla de "problem" vi har med vårt barn, samt allt han är bra på. Försökt få med allt...

Det blir ju lätt att man vänjer sig vid att barnet inte är som andra, vi har hela tiden trott att eftersom han är kille så leker han annorlunda än vännerna (som alal är flickor) och att han bara är lite sen med talet.
Mina autismfunderingar började när han var runt 1,5-2 år men omgivningen lugnade mig då och sa att nejdå, han är bara sen med talet det kommer..
Ja det kom ju till sist men väldigt sent o väldigt dåligt...

Suck jag vet varken ut eller in, är han kanske helt normal men bara lite sen o intresserad, eller är det verkligen som jag tror, att han har någon typ av autismdiagnos...

Blir glad av att så många skriver med så bra synpunkter och uppmuntran:) Idag känner jag mig lite nere, mest för att jag fortfarande står och vacklar mellan "han är bara lite sen och det är säkert mitt fel" eller " jag hade rätt hela tiden, han har autism"...Fan vad jobbigt det känns!
Han utvecklas mycket just nu tycker vi, men problemsidorna utvecklas inget alls. Alltså, han har blivit mycket bättre på att prata och kommunisera och förstå oss, och det känns så härligt...Men det är ändå mycket kvar innan han är som sina jämnåriga...

Tack för tipset om att sprinkla olja på mat, det borde kunna funka. Han äter bara vissa maträtter här hemma, tror han är lite bättre på förskolan, men jag ska absolut testa det!

En sak jag inte alls nämnt är att han sover jättebra, aldrig varit några problem med det. Men en grej som är lite konstig är att det tog låååång tid innan han ville/vågade sova i en vanlig säng. Han ville helt enkelt inte släppa spjälsängen förrän jättesent. Vi fick många kommentarer av vänner om det och alla deras barn var så glada över att få en riktig säng. Sånt bryr han sig inte om alls. Han jämför sig inte med normen på nåt vis, han kör verkligen sitt eget race:)

Förresten borde vi väl snart fått en remissbekräftesle från hab tycker jag, vi träffade ju psykolgen som skickade remiss i slutet av mars, men har inte hört nåt mer. Ska jag kontakta psykolgen igen tycker ni? Vill inte missa hab pga semesterstängt och sånt ju...

Häromdagen kollade jag på gamla filmer från när min lille kille var ungefär 2 år och där är han verkligen lite speciell. Han sa inte ett ord, utan bara tog oss i handen och visade vad han ville. Han tittade knappt upp på oss, utan använde oss mycket som redskap som ska hjälpa honom.

Men sen kollade jag på filmer från bebistiden, och där tycker jag att han verkade rätt normal. Skrattar lite, gråter lite, tittar på oss när vi pratar osv. Faktiskt var det väl när han blev runt året och efter det som vi började märka att han var annorlunda. Som bebis var han oerhört snäll och nöjd med att ligga själv och sova (hade eget rum från 2 mån ålder och trivdes super med det), han klagade nästan aldrig utan lekte på med sitt helt enkelt.

En sak som skiljer honom från syskonet är att syskonet kräver uppmärksamhet och sällskap, det gjorde aldrig sonen som liten. Syskont vill bli buren och titta på saker, men sonen gjorde aldrig så. Han var så nöjd med att ligga själv och bara kolla eller gå i sin gåstol.

Sen Neko, så tror jag inte att det syndrom du nämner stämmer in. Han pratar otydligt, men det är mera som att han har ett eget bebisspråk fortfarande än att han sluddrar.

Ibland försöker han faktiskt numera göra sig förstådd inför oss genom att upprepa ett ord han vill att vi ska få höra, han verkar äntligen förstå att han måste säga ordet flera gånger och försöker prata tydligare då, men det är svårt när orden låter som rappakalja...

Men meningarna är längre nu och innehåller mer småord, OCH han har nu lärt sig skillnad på liten och stor:) Det är jag glad för!!!

Tänkte bara säga att vi fått en tid på hab nu och även de var lite frågande inför att diagnosen utvecklingsstörning hade blivit satt så hastigt så en ny bedömning kommer att göras.

Undrar vad som händer på det första samtalet/träffen med hab? Nån som vill berätta?

Ok! Man vill ju gärna veta vad som ska hända liksom:)

Igår tyckte jag att han var så duktig hela dagen, precis som vilken kille som helst. Idag var han duktig halva dagen tills vi skulle åka iväg på eftermiddagen, då kom världens utbrott... Resten av kvällen var han jättesnäll men när jag ser honom med andra barn blir jag så ledsen för det känns som att han inte passar in, utan är utanför hela tiden. Han försöker ta kontakt på sitt vis, men blir ofta ignorerad eller så blir det konflikter. Han måste ju känna sig väldigt ledsen kan jag tycka eftersom han inte förstår hur man ska bete sig...Jag är så himla rädd för att han ska bli mobbad och må dåligt.

På hemma fronten märker jag också att ju mer trots det blir här hemma desto mindre tålamod har vi och det blir mer tjat från vår sida än jag egentligen vill. Men det är så svårt att kommunicera med honom på ett vettigt sätt. Han är ju som en 4-åring i kroppen, men inte i huvudet. Idag känns det väldigt deppigt, igår trodde jag helt ärligt att det inte var något avvikande med honom alls förutom lite dåligt språk.