Hej snartdags!
Angående detta du skriver: "Jag tror absolut att hans testresultat kommer se annorlunda ut längre fram. Det jag känner mig ledsen över är att nu är ju utvecklingsstörningen som diagnos redan satt, vad händer om ex ett år och han testar helt ok? Kan man bara radera det då? Och är det vanligt att en sån allvarlig diagnos sätts utifrån ett enda möte med barnet? Jag tycker det är en diagnos satt på lösa grunder. Däremot hade jag önskat att psykologen hade lagt mer tid på att betrakta vårt barn i leksituationer och sånt, då ser man själv att något är annorlunda med honomjämfört med de andra barnen.
Nu när man är inne i den utredningssnurran början man genast leta efter saker hos sitt barn som kanske är annorlunda, men som vi som föräldrar anser normalt av vana.
Han vill exempelvis att vi ska leka bil säger han. Då vill han att vi ska sitta bredvid honom men inte göra något annat, inte röra bilen, inte köra med bilen, inte göra några ljud eller liknande. Bara sitta bredvid? Om mani de lägena ändå rör hans bil eller leksaker kan det bli ganska stora utbrott, han verkar känna sig kränkt helt enkelt. Varför gör han så? Han vill ju att vi ska vara med?
Han har vissa specialbegåvningar tycker jag, väldigt duktig på att bygga med lego, väldigt intresserad av färger och tycker om att räkna. Han är också otroligt duktig på att ordagrant återge dialoger i filmer när han tittar på dem. Jätteduktig faktiskt. Men kan inte återge något om jag berättar ur en bok till exempel.
Ang testet som gjordes så var det så pass dåliga resultat att han måste höja sig minst det dubbla för att kunna räknas som normalbegåvad, är det ens möjligt?
Om alla tester går ut på att han ska peka på någon som springer så kommer han aldrig klara dem, han pekar ju inte på saker på det viset."
För mig som lekman är det förstås svårt att uttala mig om procedurer kring hur diagnoser sätts och hur många besök en diagnos egentligen kan bygga på. (Tror heller inte att du frågar mig direkt men att detta är dina oroliga frågor rent generellt. :))
Men jag tycker mycket av det du skriver är intressant och mångbottnat. Du skriver att om testet är utformat som att han till exempel ska peka på någon som springer, kommer han aldrig att klara det, eftersom han inte pekar på det viset. Han har alltså svårigheter som måste beaktas för att han ska komma till sin rätt men provet tar inte hänsyn till det. Det visar ju på ett vis hur dessa prover är en kulturell konstruktion, en mall som ett omgivnade samhälle menar kan mäta intelligens. (Och efter dessa givna mått mäter det såklart intelligens!)
Om han kan prestera dubbelt så bra i framtiden och därmed slippa sin etiketten utvecklingsstörning går ju inte att säga. Det är något som har med hur man arbetar kring honom att göra. Men diagnoser generellt är inga tatueringar som bränns fast på huden för eviga tider. Man kan begära nya prövningar om man ser att barnet utvecklas. (Det är ju inte ovanligt att barn med en npf-diagnos så småningom får ytterligare en eller två diagnoser, i takt med att man bättre begriper vad barnet har svårt med. Då uppsöker man ju ett utredande team igen. På samma vis kan man uppsöka ett team för att utvärdera om en diagnos eventuellt behöver tas bort.)
Om jag begriper ditt inlägg korrekt där du beskriver svårigheterna, förstår jag inte till fullo vad psykolog och personal menar med att det inte kan vara någon slags autism-diagnos. Har man då inte beaktat de svårigheter du beskriver? Vi ska gudskelov inte sätta diagnoser här tillsammans på Familjeliv men nog tycker jag att de drag du beskriver inte precis ligger långt från en tanke om autism. Autism är ju idag en bred diagnos med många varianter.
Eftersom du har så många frågor, vilket inte är underligt i ljuset av din situation, låter det som att du borde ta kontakt med den/de som genomförde begåvningstestet med ditt barn och gå igenom de frågor du har. Och det skulle säkert vara en god idé att boka ett nytt möte med psykologen som menar att det inte kan vara autim. Känner psykologen till allt du beskrivit här? Har han/hon observerat barnet tillsammans med kamrater i förskolemiljö? Det är närmast avgörande att han/hon gör det - problemen ska egentligen vara manifesta på mer än en arena (det vill säga som exempel både i förskolan och hemma) om man enligt något strängare kriteria ska kunna sätta en npf-diagnos.
Om det är något vi föräldrar till npf-barn måste träna oss på, så är det att vara besvärliga, frågvisa föräldrar. Förstår man inte så frågar man igen.
Nu hoppas jag att jag minns vad du skrev korrekt men visst nämnde du att bedömning gjorts på bara ett möte med barnet? Rent spontant tycker jag det låter lite! Vårt barn träffade läkare en gång, psykolog två gånger, gjorde två olika slags begåvningstest vid två tillfällen, observerades under en halvdag i förskola samt att vi föräldrar intervjuades under 45 minuter av utredande läkare. Våra bekanta till ett barn med autism hade ungefärligen lika många möten under sin utredningsfas.
Om det är så att den som utredde barnet endast träffat honom en gång, tycker jag absolut att dina frågor är legitima. (Ja, annars också för den delen. Det är det mest omvälvande som kan hända att få en diagnos på sitt barn. Man har RÄTT att ta plats med sina frågor, sin förtvivlan eller sin skepsis.)
Stort lycka till!
