Frustration och förtvivlan...

Lider med dig.Har oxå försökt länge, snart 1,5 år och inte ens antydan till ett plus på gravtesten förrän 2 veckor sen och det slutade i missfall en vecka senare.Man blir så ledsen och det känns hopplöst.=(Känns som att man testat allt och inget hjälper och ingen vill heller hjälpa oss längre nu när det är bevisat att vi tydligen kan bli gravida.För kompisar och bekanta verkar det funka utan några problem och det ploppar opp magar och bebisar en efter en.Varför är livet så orättvist mot oss????Kram

Har varit precis där ni är och det är tufft, orättvist och för jävligt.

Vi valde att betala IVFbehandlingen själv. Skulle den inte funka så skulle vi i stort sett vara framme i "gratis"kön fick vi berättat för oss. Är det ett alternativ för er så kan jag rekommendera det.

Lycka till!

Känner verkligen med dig! Det är verkligen slitsamt att försöka och försöka, och att inte veta vad som är fel. Men förlora inte hoppet! På sätt och vis är ju oförklaröig barnlöshet bra, enligt min läkare brukar man då i alla fall ha goda chanser att bli gravid med hjälp av ivf. 

 För oss tog det drygt tre år av försök, inkl utredning (oförklarligt barnlösa), hormonbehandlingar och inseminationer. Sedan plussade vi efter vårt första ivf-försök och nu är jag gravid i vecka 9! 

Om ni bor i Stockholm så omfattas ivf numera av vårdgarantin, man har rätt till vård inom 3 månader från att remissen är inskickad. Tror att det är samma sak i andra län också, kolla vad som gäller där ni bor. Min erfarenhet är att väntan är det allra värsta, det känns bättre när man är under behandling... Annars håller jag med AnnieS: jag ångrar så här i efterhand att vi inte gjorde privat ivf direkt efter utredningen, i väntan på landsringet. Ivf ökar ju chanserna mycket och för oss hade det definitivt varit värt pengarna att slippa ett halvår av oro och väntan. 

Lycka till!

Tack för era svar! Missfall är verkligen fruktansvärt, speciellt när man längtar, väntar och hoppats så länge på ett plus. Det är så orättvist! För mig kom det i v 13, men fostret hade nog dött tidigare. Jag gissar att det hände i v 8-9 men att jag inte blödde då. Jag fick så jäkla ont i magen en dag, men eftersom jag inte blödde alls så trodde jag att var okej. Usch, det va hemskt att gå igenom. Speciellt när mina vänner fick sina små bebisar strax därefter. Man känner sig så utanför, och så frustrerad när man tänker på hur svårt det varit att bli gravid. Så måste man även drabbas av mf.

Vi har inte funderat på privat ivf. Tror att vi kämpar på och försöker på egen hand tills vi får tid till Sahlgrenska dit vi hör.

Lycka till med graviditeter och försök!!!

Gör som jag ska göra, jag ska testa glandin 25 och se om de funkar :) Har försökt  isnart 1år. Så jag hoppas det ska funka för mig :)

Testa du med vet jag :)

Vet precis hur det känns!! har försökt bli gravid nu i över 2 år och det händer ingeting:(( man blir jätteledsen och allting känns hopplöst! vill bara ge mig och min man vårat kärleksbarn... så jag hoppas, hoppas att både du och jag blir gravida.

kram

Ja, man blir lätt frustrerad och ledsen när tiden bara går och inget händer! Usch, hur ska man orka hålla på så här... För min del så ser det ut som vi kommer få hjälp på Sahlgrenska, så just nu känns det lite lättare. Har ni sökt hjälp än?
Mvh Julia

Vet hur det känns. Vårt första barn tog visserligen "bara" 1,5 år att få till, med ett mf efter drygt ett år. Syskonet som äntligen är i magen och har stannat kvar tog 3,5 år med mf efter 1,5 resp 2,5 år. Vi slapp dock IVF då jag lyckades bli gravid ändå. Tänkte bara att det kanske kan vara skönt att se att det kan gå vägen även om det är tungt och tar tid.  Vad man ser är ju alla vänner som får barn när man själv inte lyckas, inte för att jag någonsin önskat att andra ska få mf eller inte bli gravida, men det är så orättvist när andra har det lätt.