Skolans absolut viktigaste uppgift

Som fritidspedagog anser jag att skolans viktigaste uppgift är att verka för social utveckling hos eleverna. Att kunna fungera i sociala sammanhang. Det är den viktigaste uppgiften skolan har enligt mig.

Jag blir verkligen glad av att läsa att du som är proffs i skolans miljö har den åsikten! Upplever du att dina kolleger känner samma sak, och har det lika klart formulerat för sig? Hur kommer det sig att man kan tänka på något annat sätt, tror du?

Visst finns det många som tänker som jag. Men många i skolans värld som jobbar med andra saker tänker säkert annorlunda. Frågar du en lärare får du kanske ett annat svar, som kunskapsutveckling. Det beror antagligen på vad man har för arbetsuppgifter och arbetar i för kontext.

Jag är lärare.....på högstadiet 

Jag tycker inte frågan som ställs i TS är särskilt enkel att svara på om jag ska vara ärlig. Ja, jag tycker kunskapsutveckling är viktig.........jag upplever att bildning (därmed inte höga betyg) är fundamentalt människor.....vi mår helt enkelt bra av att utvecklas, lära oss saker etc. inte minst tillsammans med andra. Jag tycker det är helt fantastiskt att möta ungdomar som kommit så långt att de kan reflektera över sitt eget lärarande och se hur de växer och formar sin egen individ. För mig är det inget som är väsensskilt från att kunna fungera socialt, känna empati etc. snarare tvärtom.

Jag blir bedrövad över TS erfarenhet av hennes barns skolas arbete mot mobbning. Jag har jobbat aktivt med mobbning under många, många år och har inte minsta problem att berätta för någon förälder hur vi arbetar för att våra ungdomar ska känna trygghet, liksom hur vi rent konkret arbetar om någon skulle utsättas för kränkningar av något slag, vilket tyvärr händer oftare än vi skulle önska.

Jag skulle aldrig få arbetet i vardagen att fungera i klassrummet och nå någon kunskapsutveckling om vi inte hela tiden arbetade med gruppen som helhet, hur vi beter oss mot varandra etc..........det är en grundförutsättning för allt annat arbete.

Brister i rena ämneskunskaper (inte minst vad gäller vårt språk) leder ofta också till utanförskap.........det går inte att skilja det ena från det andra, då är man snett ute anser jag. För att inte tala om alla konflikter som har sin grund i rent språklig okunskap.

Som förälder anser jag att skolans viktigaste uppgift är att förmedla kunskaper, uppfostran och befrämja social utveckling är föräldrarnas ansvar.
Sedan så kommer det senare lite på köpet när de befinner sig i skolmiljön, men förmedla kunskaper är det första och det viktigaste.
Tack och lov går min tonåring på en skola där man lär ut kunskaper, men så är också över 90% behöriga till gymnasiet efter 9:an och mobbing och sådant tar de tag i så fort det signaleras om det.
Enligt min tonåring är det bättre stämning på den skolan än i den förra, där de bara pratade om hur mysigt barnen skulle ha det (men däremot så var det inte ens 75% som var behöriga till gymnasiet och mobbingen ville de inte se, för det kunde inte finnas på denna skola)

Barn (och ungdomar) gör inte som vi säger utan som vi gör . Inte svårare än så egentligen. Visar man i daglig handling hur man beter sig mot varandra, att kränkningar på intet sätt accepteras och att man tror på deras förmåga och kompetens så har man kommit långt .

Med andra ord, så bör det ske med automatik när ungdomar och barn omges av vettiga vuxna

Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag tycker antagligen som jag gör eftersom barns sociala utveckling är min primära arbetsuppgift. Kanhända hade jag tyckt annorlunda om jag hade undervisat mer. Jag tror inte att man kan peka ut något speciellt som skolan primära uppgift. Det beror på eleven, på den som jobbar i verksamheten och kontexten.

Skolan jag jobbar på har för övrigt bara en klass per årskurs, och alla som slutade nian förra året kom in på gymnasiet. 100% alltså. Bara för att skryta lite