Förutsättningar för lyckad integrering av barn med funktionshinder i grundskola?

Jag arbetar som lärare på gymnasiesär. Nu ska barn med autism, utan utvecklingsstörning, inte få gå särskola längre. Jag med flera oroar oss mycket över hur detta ska gå. Oron är att integrearde elever ska få sitta i ett grupprum med en assistent. Jag har elever som gått integrerat i gundskolan, dom beskriver det som "jag satt med tanten i köket hela tiden" och jag hade min assisten i grupprummet" och detta anser inte jag vara riktig integrering.

En fördel med särskola är elevernas handikappmedvetenhet
De elever som gått grundsär har mycket oftare inställningen "jag har ett handikapp, det har många av mina vänner också och vi är bra iallafall" Många som gått integrerat på grundskolan vill inte ens höra ordet handikapp, många tror att de hamnat på gys.sär av misstag och att deras klasskompisar är konstiga osv.

En intergerad grundskola MÅSTE ta upp handikappmedvetenhet, annars blir det omöjligt för barnet att ha realistiska drömmar för framtiden.

Vet inte så mycket om vad som fungerar eller inte men kan berätta om erfarenheten från mina barns skola. Är en liten f-6 skola med runt 100-150 elever där det också finns två särskoleklasser. I dessa två klasser går en stor del av alla elever från kommunen som har olika former av funktionhinder såsom autims, utvecklingsstörningat etc.

Första åter, dvs 0an, går de barn som sen sak till särskolan i en vanlig klass som då får uppbackning av specialpedagoger och assistenter. Beroende på grad av problem är de sedan fortsatt knuten till den klassen, även efter att det börjar i särskolan. Tex kan dom ha gymnastik, bild, slöjd etc ihop med den "vanliga" klassen sen.
Även om jag själv inte har så stor insyn i särskoleverksamheten och upplägget så tycker jag det är helt suverän. Mina båda barn har båda haft elever från särskolan i sina klasser från början vilket jag tro är en viktig del i att integrera de funktionhindrade barnen i skolan. De får då kompisar bland de "vanliga" barnen och en naturlig kontakt. Tex. blir barnen från särskoleklassen på kalas hos de övriga barnen etc.

Tror att det också är en nyttig erfareneht för alla barn på skolan att så nära få se att även om man är anorlunda så är likheterna ändå stört.

Kommer ihåg när jag själv gick i skolan. Alla som var annorlunda skulle skiljas ut och fick gå i obsklasser, särskoleklasset etc. och i möjligaste mån hållas borta från oss andra. Ökade ju såklart också segerationen och de blev lite av "freeksen" som inte kunde gå i vanliga klasser.

Tack för era svar. Ni kom med viktiga synpunkter båda två. Jag tror också, precis som Jeanettan skriver att en vanlig grundskola måste ta upp handikappmedvetenheten, precis som särskolan gör. Man ska inte bara låtsas att barnet är som alla andra, utan var öppen, ärlig och realistisk med barnets styrkor och svagheter. Håller också med Nalliwer att det är en nyttig erfarenhet för de normalstörda barnen att dagligen umgås med barn som är annorlunda. Jag tror personligen dock att integrering är jättesvårt av många olika skäl (det ska finnas resurser, kompetens, rätt personal och rektor etc) men att i de fall då det verkligen fungerar så är det optimalt. Jag tror kanske det kan funka när barnen fortfarande är ganska små och inte så rädda för dem som är annorlunda. Men bland större barn har jag jättesvårt att se en riktig integrering där de normalstörda barnen tex. skulle umgås med min socialt handikappade och "konstiga" son.  

Finns det fler åsikter/tankar/erfarenheter av integrering? Hittade några artiklar om lyckade integreringar här:
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1262061/Nar-skolan-ar-som-allra-bast.html
http://annacnilsson.centerpartiet.net/2010/11/inkludering-i-skolan