Biomamman vägrar acceptera mig..

Kan ni inte ordna professionell samtalshjälp?

Viktigt också att det inte blir "ni" mot henne. Även om hon var den som gjorde slut så är hon ju den som är i "underläge"......både socialt och ekonomiskt av det du skriver. Ni är en familj........där hon inte är inkluderade....och där finns det viktigaste i hennes liv, hennes dotter. Jag försvarar inte att hon beter sig illa eller något liknande (om hon gör det), men som mamma kan jag förstå att det inte är helt jättelätt........jag tror inte det huvudsakligen handlar om svartsjuka utan om en oro för att "förlora" sin dotter på ett eller annat vis.....rädsla för att bli ersatt. Ta den upplevelsen på allvar.

Vet vad du går igenom. Jag är där ännu, efter 10 års tid.
Nu dissar jag henne, det mår jag bättre av. Förr mådde jag skitdåligt.

" jag tror inte det huvudsakligen handlar om svartsjuka utan om en oro för att "förlora" sin dotter på ett eller annat vis.....rädsla för att bli ersatt. Ta den upplevelsen på allvar."

Håller med ovan.
Be pappan säga till biomamman att hon alltid kommer vara mamma, flickans mamma. Att vara mamma är något speciellt och oftast är det mamma som gäller, när det väl gäller. Bara att tänka på sig själv och sin egen relation med sin mamma. Det kanske kan lugna henne.

Själv är jag bonusmamma, försöker ligga lågt, inser att min sambo haft ett tidigare liv och för barnens skull har jag inte tagit dispyterna. Om nu biomamman även är borderline så ligg lågt, inget du kan göra kommer att godtas, någonsin mötas eller förstås. Du bara lägger dina känslor öppet och sårbart i onödan.

Låt även pappan kommentera om kläderna, blanda dig inte i för mycket, du kanske då gör en Björntjänst och får även i framtiden vara den som styr upp allt.  Efter ett tagkanske biomamman mjuknar, det var ju trots allt hon som lämnade honom. Koncentrera dig på den lilla i magen.

Kram

Tack för goda råd! Jag känner mig väldigt kluven till allt. Ibland tycker jag synd om henne och vil nästan trösta henne och säga att hon behöver hjälp och att vi kan hjälpa och inte är ett hot. Men sen tänker jag på de ggr hon ringt mitt i natten och försökt förföra min man och snackat illa om mig och nu även tar de kläder som jag köper till deras dotter. Då blir jag arg. Jag kanske är omogen och svartsjuk (för det har jag varit av nån underlig anledning ibland)... Men ändå är det ju dottern som är det vikitgaste. Jag tänkte ett tag att det gör inget om hon tar kläderna för de går ju ändå till dottern. Men sen blev det sådan obalans när vi inte hade kvar ett enda nytt ytterplagg och alla mössor och nya skor var försvunna. Det blir ju mycket pengar att hela tiden köpa nytt när något saknas.

Är det omöjligt att kräva att hon accepterar mig som bonusförälder? Jag blir bara ledsen för jag tycker så mycket om den lilla och behandlar henne som en familjemedlem. Det gör mig även ont att se att hennes mamma hellre festar än att vara med sin dotter, klär henne i fula och opassande kläder, flänger runt med henne till olika platser, låter henne ta hand om sig själv halva dagen för att mamman som har sömnsvårigheter satt uppe å chattade hela natten och sover till 2-3 på em. Jag ser hur mycket dottern älskar sin mamma och det känns så orättvist mot henne att hon ska vänja sig vid att ha det så. Barn anpassar ju sig och föräldrarna är alltid bäst oavsett. Min sambo är konflikträdd och drar sig för att ringa och prata med mamman. Därför har det blivit jag som får ligga påå att han ska göra något alls om det är så att det behövs. En svår situation. Mamman tar aldrig åt sig utan vänder allt negativt till att säga att hon är en grym mamma och det är många som tycker så därför kan hon inte göra fel.

Som sagt, med hennes sjukdom kan man nog aldrig riktigt nå fram vilket gör det svårt. Men tack för ert stöd.

Jag skulle backat...dessutom ser jag biopappan nästan som ett lika stort problem, för just nu verkar du "ta hans ansvar" vilket också tycks resultera i att biomamman blir ännu mer avigt inställd till dig.

Men far barnet illa hos biomamman är det väldigt dags att göra en socanmälan istället för att bara tycka att barnet far illa, uppenbarligen verkar mamman behöva stöd och hjälp i sin föräldraroll.

Får mamman någon hjälp/stöd, både för sin PS men även i sin föräldraroll?

Om bioföräldrarna inte redan gjort det kan det vara dags för ett samtal i familjerätten, både om umgänge och kläder.

Jag förstår inte varför du måste vara förälder och kalla dig mamma i någon form. Man kan ha en jättebra relation och betyda mycket utan att ta den rollen.

Jag tycker inte heller att du skall ta hans ansvar, du kan självklart stötta honom i hans föräldrskap, men han är föräldern och skall vara den primära som tar hand om barnet när hon är hos er. Det är inga problem om du går in och hjälper honom, men aldrig bli den primära. Då skall det inte vara vv anser jag. Vid vv så skall föräldrarna vara de primära hos barnet.

Till sextiotalist: vad är problemet i att kalla sig för bonusmamma? Barnet kallar mig vid namn, men jag gör nästan alla de föräldrauppgifter som vilken förälder som helst gör. Jag tycker det är självklart att ta en bonusförälder roll när man bor ihop och dessutom väntar ett syskon till barnet. Bioföräldrar som känner sig hotade av bonusföräldrar kanske snarare känner att det är onödigt att bonusar får kalla sig för någon sorts förälder. Så är det även i mitt fall. "det är känsligt för mig som mamma att din flickvän har samhörighet med xx". Lite svårt att trolla bort sig själv när man bor tillsammans. Jag vill ta ansvar, jag är både utbildad för att arbeta med barn och älskar denna lilla tös. Det hade känts fruktansvärt elakt att säga till min sambo att jag tar avstånd från att ta ansvar pga att jag inte är biomamma. Jag är inte sån och det faller sig naturligt för mig att ta ansvar och engagera mig.