Rosie Jay skrev 2012-05-14 19:56:58 följande:
Ja, det kanske är där som vår familj skiljer sig från andra "inseminationsfamiljer".
Min bästa kompis från universitetet fick barn ungefär samtidigt som mig och hans tjej lämnade honom ensam med barnet. Han var allt ifrån den ansvarstagande pappan, så jag ställde upp på att hjälpa honom med att hämta/lämna, tvätta, städa osv någon gång i veckan..
Men så en dag när han kom hem till oss så tittade min dotter på honom och sa "dada" (pappa) och vi brast ut i skratt.. :) Då fick vi en idé och började prata om hur det skulle vara att flytta till ett tvåfamiljshus! Vi var ju båda ensamstående och behövde lite extra hjälp. Men tvåfamiljshuset ledde till ett enfamiljshus och nu bor vi lyckligt ihop, jag, min dotter, min son, min bonusson och min sambo :) Det finns inget sexuellt eller kärleksfullt i det hela, Mina barn ser honom som sin pappa och hans son ser mig som sin mamma, Vi älskar varandra som en familj men vi ser varandra inte på det sättet (som pojkvän-flickvän). Vi är som två vänner som bor ihop och är lyckliga
trots att det förekommer att vi kramas och sånt som en vanlig familj. Det är bara synd att så många har svårt att acceptera vår situation, att vi valt att leva såhär och att vi inte är tillsammans? Men det är deras bekymmer.
Jag tittar fortfarande in här ibland och måste bara säga vilken underbar situation du har! Två vänner som delar ett hem
Lycka till allihopa!