Börjar bli riktigt orolig inför förlossningen som närmar sig

Jag har två barn. En föddes med akutsnitt och den senaste föddes för 7 veckor sedan vaginalt. Inför det första barnet var jag rädd och orolig inför förlossningen. Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Jag blev sjuk och sonen fick tas ut för att rädda våra liv. Han fick börja sitt liv på neonatalen.

När jag väntade mitt andra barn så kände jag ingen oro inför förlossningen, jag bara hoppades att vi skulle komma dit och jag ville föda vaginalt. Det är ändå bäst för barnet och mig - om det går.

Jag har aldrig utsatts för stark smärta, så jag viste inte hur det skulle vara och hur jag skulle reagera. Jag övade mycket innan på att slappna av. Det var inte lätt att slappna av när smärtan var som värst, men jag jobbade med det och det hjälpte mig. Jag gick in i förlossnings arbetet med inställningen att jag har inte gjort detta förut, jag är öppen för alla förslag, jag kan inte bestämma över min kropp. Provade akupunktur, värme, lustgas och ryggmärgsbedövning. Kände att andningen blev mycket bättre efter bedövningen i ryggen. Var öppen att föda i den ställningen som passade bäst. När det var dax, så var barnet så påverkat, så det blev snabba ryck och sugklocka behövdes, så det blev ryggläge. När det är fara för barnets liv, då bryr man sig inte om vilken ställning man ligger i. Eller hur många som ser ens sköte. De som fanns i rummet fanns där för min och bebisens skull. Ut kom han och allt gick bra.