Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

hon går på bvc.. men vi bor inte i samma stad så jag vet inte hur de är där hon går...
Jag tror det hela beror på att han aldrig blir stimulerad.. han får liksom aldrig vara på golvet som andra barn för"han kan ju ramla".. herregud, det gör ju alla barn! Min ettåring kör runt på sin bil som en tok och hon ramlar ofta.. en del i utvecklingen ju såklart!

Hon bara skrattar och säger hihihi han e lite lat.. osv.. men hallå :/ 

Angående att barnet får ersättning....det finns inget som säger att barnet behöver något annat vid den åldern, endel ammar ju sinabarn helt tills de är ett. Däremot kan det bli svårt för henne att ge annan mat senare då barnet inte vänjt sig vid olika konistenser osv.

Angående att han inte kan sitta, alla barn är olika, en vän till mig hade en son som inte kunde sitta el vända sig till mage när han var ett. När han var ett år och  två mån kunde han gå! Det kan gå ruskit fort, han var j-la lat han =P
Klart att han är stor då han inte rör sig det blir ju alla. Dessutom kan det höra ihop, han kan inte röra sig eftersom han har blivit så stor. Min väns barn var 4 mån yngre än min son och var nästan huvudet högre och vägde dubbelt så mycket ett tag.
BVC gav henne tipset att "gympa" med sonen tex låta hono hålla i händerna och dra sig upp lite, öva på att snurra honom så att han känner hur man ska göra osv.  

FEL! Man kan både uppmuntra barns kommunikationsförmåga och deras motoriska utveckling med mycket enkla medel. Exempel:

1. Se till att barnet får mycket tid på mage på golvet där de kan stärka ben, rygg, nackmuskelaturen och öva på att åla, krypa etc.
2. Stimulera barnet med musik, sagor, ramsor, bilder med olika färger och kontraster.
3. Försök kommunicera med barnet på alla vis. Klapp-lekar (barnet klappar i bordet en gång, du klappar en gång- barnet klappar två gånger, du klappar två gånger etc), gulla med barnet, gör olika ljud, barnteckenspråk mm. 
4. Mycket kroppskontakt och närhet.

Barn som inte stimuleras (tänk på otäcka exemplel av vanvårdade barn som ligger i sina sängar hela dagarna) på verkas mycket negativt. Man kan ge sitt barn bättre eller sämre förutsättningar att utvecklas utifrån dess egna förmåga. 

Ang TS fråga så tycker jag inte att det är fel att fråga mamman. FRÅGA om hon har funderat över varför barnet inte kan sitta själv. FRÅGA om hon känner sig orolig, om BVC sagt något. Säg att du förstår att barn är olika men att du undrar om allt är ok.

 

Man kan inte stimulera sitt barn att sitta, krypa eller gå. Det är en motorisk fas som har med stabilitet i muskler, nerver i hjärnan och den egna viljan hos barnet. Grovmotorik. Om barnet jollrar mycket är det finmotoriken. Så länge den finmotoriska utvecklingen håller på så står den grovmotoriska stilla också växlar det så här ända upp tills man är i skolåldern. Barn är unika oavsett tidiga eller sena.

Får samma känsla jag..ts pratar om barnet på ett opersonligt och ganska negativt sätt. 

TS hur mycket bryr du dig om den här kompisen och hennes barn egentligen?? Brukar du ta hennes barn i knät och krama någon gång? Känner du barnet, vet vad det tycker om etc?

Nä...tänkte väl det. Kanske är  det anledningen till att du inte törs säga nånting, att du innerst inne vet att du inte bryr dig utan bara ser på utifrån som en åskådare. En ganska kritisk sådan.

Jag har en utvecklingsstörd pojke själv, och jag kan väl generellt säga så att från nära vänner som man vet bryr sig finns inga dumma frågor!!! Däremot ytliga bekanta som bara är ute efter att hitta fel och bekräfta sina fördomar gör klokast i att hålla mun.

Så du ts, säg inget. Din kompis nära vänner och familj kommer säkert att prata med henne förr eller senare.

Visst är det  så, men jag känner också en mamma vilket problemet verkar vara detsamma ungefär.
Där har BVC reagerat men hon bryr sig inte.
Men sen kan det vara så att barnet har något funktionshinder kanske down och dom är senare med utveklingen i många fall. Och är det så att barnet har någon sjukdom så kanske hon mår dålig själv över att prata om det.
Men sen finns det dem som är väldigt lata rent sagt, å vad man ska göra åt det är en svår fråga.

Nej, det behöver faktiskt inte synas om ett barn har downs syndrom.

Bvc har INTE alltid koll.. vet en som har gått dit med sitt barn.. de har ej sagt någon.. hon har träffat läkare och sköterska..  han är väldigt sen.. kan ej gå eller prata. hon har fått fixa det mesta själv. Ringa läkare osv.. han är över 2 år..    

Jag tycker inte att det behöver vara respektlöst att göra en insats anonymt. Det kan t.ex. vara skönt för den andra föräldern att slippa veta hur illa man uppfattar något. Så att man kan förbli ett stöd under processens gång. Det finns säkert många som föredrar klarspråk, jag t.ex., men min uppfattning är att många föräldrar har svårt för det.

En anmälan till socialtjänsten ser jag som en försäkring. En tjänst som finns till hands för att försäkra oss om att alla mår väl och att de som inte gör det får hjälp. Hjälp är alltså vad det handlar om, och det tycker jag är omtanke.

Jag kan inte föreställa mig att soc omhändertar ett barn på grund av en något bristfällig kost. De omhändertar sällan barn. Och skulle de göra det så har de säkert sina skäl, och då är det ändå för väl. Sannolikt är snarare att de, om de kan bekräfta misstanken om bristande omsorg kan hjälpa föräldern till rätt redskap för sitt föräldraskap eller eventuellt , om barnets problem enbart är biologiskt/genetiskt betingade, remittera till läkare  för deras hjälp.