Omföderska med sekundär förlossningsrädsla?

Det var några veckor sedan jag skrev trådstarten. Är nu i 38+0 och har gått på Aurorasamtal och även till läkare på spec-MVC. Kommer att sättas igång senast nästa vecka, och känner mig faktiskt ganska lugn och fokuserad, tack vare Aurora-bm och läkaren.

För mig känns en planerad vaginal förlossning, som en bra lösning, även om jag är beredd på att en igångsättning kan bli tuffare. Men det känns värre för mig att komma in mitt i natten till förlossningen och ingen är förberedd på att jag kommer. I mitt fall är det så att läkaren också helst vill ha mig där på dagtid, pga den tidigare förlossningen.

Jag fick en son förra veckan, efter igångsättning där de tog hinnorna direkt. Jag tyckte faktiskt att förlossningen just nu känns som en positiv upplevelse, även om det går upp och ner. Det gjorde fruktansvärt ont, och de sista 5 cm öppnade jag mig på 1,5 timme utan någon smärtpaus, och sedan var själva krystningen fruktansvärt jobbig och plågsam, men tog ändå bara 20 min. Mitt i krystningen så tänkte jag "jag klarar inte det här, barnet kommer bli kvar här, på väg ut, och de kommer få avliva mig", men sen fick jag tillbaka lite krafter, och lyckades faktiskt slutföra det hela.

Trots att det smärtmässigt snarare var värre än förra gången, så tyckte jag att hela förlossningen kändes på ett helt annat sätt. Jag hade tät kontakt med Aurorabm på slutet, och hade mobilnumret till läkare på Spec-MVC, så att jag kunde ringa honom. Väl på förlossningen så hade jag en bm inne hos mig hela tiden som jag kände att jag behövde det, och på slutet var de tom 2 bm. Jag kände att jag fick stöd och även om allting inte blev precis som jag hade tänkt mig, så kändes det ändå ok, för de komplikationerna som jag var mest rädd för (som hände förra gången) lyckades de undvika, och jag behövde inte skiljas från barnet den här gången.

Jag skulle gärna vilja ha 3 barn, och känner att det nog faktiskt skulle vara möjligt för mig att föda en gång till, kanske inte snart, men om några år. Förlossningsrädslan är inte borta, och jag kommer nog behöva en liknande plan även nästa gång, om det blir någon, men rädslan är ändå hanterbar nu, något den inte var tidigare.

Jag fick själv välja om jag ville ha en EDA från början, och valde bort det, eftersom jag ville prova om det gick utan. (förra gången fick jag en EDA väldigt tidigt, som fungerade jättebra) Jag fick en partiell sfinkterruptur förra gången, och var rädd att inte känna krystningen ordentligt, så jag ville helst pröva utan.

Jag klarade mig med profylaxandning ganska länge, men sen smällde det till, och det gick väldigt snabbt från det att jag började med lustgasen tills att bm föreslog EDA. Sen gick de sista 5 cm så fort, att narkosläkaren var färdig med EDA:n lagom tills att jag fick krystvärkar, så den var rätt poänglös.

Jag ångrar inte att jag valde bort EDA:n, trots att det gjorde så innihelsikes ont den här gången. För mig var inte själva smärtan det som skrämde mest, men om var det som kändes värst så skulle jag absolut velat ha en tidig EDA.

För mig är de största rädslorna att känna sig övergiven av personalen, och att behöva skiljas från min man och barnet, och det togs verkligen på allvar.

Om jag ska ge tips inför Aurorakontakten, så är det att verkligen försöka fundera igenom (gärna tillsammans med partnern), vad som är de absolut största rädslorna, och att försöka fokusera mest på dom. Oavsett hur man gör kommer alla önskemål inte att kunna uppfyllas, och då är det viktigt att personalen vet vad som är viktigast för dig. Sen kan man nämna mindre viktiga saker också, men man måste vara beredd på att allt kanske inte kommer att bli som man tänkt sig.