Bör man skilja sig från sin Alzheimersjuka hustru om man vill leva i ett nytt förhållande?

Jag förstår inte hur du resonerar, hur kan det vara egoistiskt att vilja vara lycklig de 10-20 år man har kvar? Alzheimer/demens brukar kallas för de anhörigas sjukdom och det finns en anledning till det. Det är en oerhört stor sorg och påfrestning att sakta men säkert se den person man älskat och känt en gång tyna bort fort och lämna kvar endast ett skal, en total främling som förutom utseendet inte har några likheter med den själ som en gång fanns där. I nöd och lust betyder inte att man inte kan finnas där för varandra även om man lever isär, precis som att kärlek är så mycket mer och större än att  älska varandra passionerat en hel livstid. Varför tar du för givet att barnen tar skada av att pappan inleder ett nytt förhållande? Eller att pappan "springer iväg till första bästa"? När någon insjuknar i alzheimer/demens, så är det i första hand familjen som drabbas, inte den sjuka. Att pappan lever känslomässigt och fysiskt med en annan kvinna, betyder inte att han lämnar sin fru "åt sitt öde". Han kan fortfarande finnas där för henne och vara det stöd hon behöver, samt hjälpa till med alla praktiska detaljer kring fruns vård. Det ena utesluter inte det andra! 

Hur mycket jag än försöker, så förstår jag ändå inte hur man kan tycka att en människa har förbundit sig att leva i olycka resterande delen av sitt liv om ens partner drabbas av en olycka/sjukdom av sådan art att personen "inuti" inte längre finns kvar. Även om lusten försvunnit, så kan han ändå finnas för henne i nöden- att han träffat en ny kvinna som gör honom lycklig och hel betyder inte att han lämnar frun helt åt sitt öde. Att älska någon och känna ömhet, ansvar och omsorg för honom/henne är fullt möjligt även om kärleken inte längre finns kvar. 

Vad då vad det har med skilsmässa att göra? Det är min åsikt  kring det etiska och moraliska dilemmat i TS. 
I mina ögon spelar det mindre roll om han väljer att fortsätta vara gift med frun, eller om han ansöker om skilsmässa. Dock kan jag tycka att det är en onödig process att ansöka om skilsmässa när hon ändå inte är medveten om innebörden av en sådan.  Sen förtäljer ju inte historien i TS om det nya förhållandet utvecklar sig som sådant att han vill gifta om sig, i en sådan situation så måste han ändå ansöka om skilsmässa. 

Å andra sidan så finns det ju heller ingen anledning att introducera nya kärleken för frun heller.. Så länge den nya kärleken är införstådd med att frun även i fortsättningen kommer att vara en viktig del i hans liv och att han kommer att finnas där för henne. Jag tror att många äldre som träffar nya partners har stor, eller åtminstone större förståelse för varandras historia och bagage än vad yngre har. Jag tror att man är alldeles för medveten om tiden och hur dyrbar den är för att slösa bort på onödiga dramautspel.. 

Jag har jobbat några år med dementa när jag var yngre och det är en fruktansvärd sjukdom, som jag inte önskar någon. Det stämmer verkligen att det är en främling som flyttar in i det tomma skal som blir kvar när "själen flyttar ut". Självklart slutar man inte att älska eller bry sig om välmåendet hos en person man levt med och har en livshistoria med bara för att han/hon blir sjuk. Men kärlekslivet och de känslor man en gång haft förändras för många och i mina ögon är det fullkomligt mänskligt. Skulle min sambo, min kärlek och pappa till mitt barn vara med i en hemsk olycka och förvandlas till ett "vårdpaket", med de definitioner det innebär (då syftar jag på multihandikapp), så skulle jag inte sluta älska honom, men han skulle aldrig någonsin mer vara eller bli den man jag en gång känt och älskat och vid någon punkt skulle jag behöva gå vidare även om jag alltid skulle vilja vara en del av hans liv och se till att han har det så bra som det var möjligt. Det får helt enkelt nya bekantskaper acceptera. Man får bara en chans att leva och man är skyldig sig själv att göra vad man kan för att det blir ett så bra liv som möjligt. 

Jag har också arbetat med äldre som insjuknat i alzheimer/demens och även om det kan vara fantastiskt kul och givande att jobba med dessa personer, så går det aldrig någonsin att jämföra med att leva tillsammans med en person som drabbas av denna fruktansvärda sjukdom. En del klarar av det, andra orkar inte. Att tvingas se sin älskade livskamrat ersättas av en vilt främmande människa är straff nog, att dessutom behöva leva i ensamhet de sista åren av sitt liv för att "det borde vara så", det borde ingen utsättas för. Du får det att låta som att man vore en riktigt dålig och hemsk människa med vidriga värderingar för att man finner lyckan hos någon annan.