Anonym skrev 2011-02-11 13:52:52 följande:
Jag vet precis vad du går igenom. På min examensdag i nian kom inte min pappa. Däremot ringde min syster när jag var på väg till avslutningsfesten med klassen och berättade att min pappa ligger på sjukhus för dom hittade cancer i tjocktarmen. Tack och lov gick det väldigt bra då det inte spridit sig. Dom tog bort nästan två meter av hans tarmar, och han fick ligga kvar på sjukhus i nästan 2 veckor.
Nu är han helt frisk och mår bättre än förr. Inga återfall och det har gått 10 år nu till sommaren.
Håll ut, och ge han det stöd han behöver. Det kan räcka att du hälsar på ibland på sjukhuset och bara är där. Kanske kollar på tv med honnom eller så.
oh vad skönt för er att tumören var lokal!
Det var det jag hade hoppats på i vårt fall också, men inte........
e SÅ ledsen o känner mig apatisk. Hur fan ska jag leva nu liksom?
Hur lever man med en sådan vetskap? Och oviss framtid?
Och lider så för honom som i princip ser döden i vitögat nu.
När han eg bara vill leva vidare som förr, träna, umgås med vänner,
dricka vin osv... Usch jag kan inte ens tänka på "hans friska jag" utan att
börja gråta. Det e nog det som gör mest ont. Både av egoistiska skäl
och för hans skull. Nyss så var ju allt bra, vi var på semester. och han var glad.