Usch, vilken tårdrypande start på morgonen detta blev efter att ha läst vidare i den här tråden. Men samtidigt slås jag av hur många starka och kloka människor som finns här. Det här med en förälders sjukdom, och kanske, som i mitt fall, bortgång är något fruktansvärt att gå igenom men samtidigt tycker i alla fall jag att det gjorde mig starkare och lärde mig uppskatta det lilla i livet och i relationerna till mycket större grad än tidigare. Dessutom förde det, absurt nog, mig och min pappa närmare varandra. Det sista halvåret, när vi alla visste att det inte skulle gå att stoppa cancern längre var först något oerhört ångestframkallande och nästan ohanterbart. Jag förstod inte hur jag skulle klara av att se min pappa tyna bort och försvinna, jag visste inte hur jag skulle vara gentemot honom och jag ville helst bara fly från allt det hemska runtomkring och som väntade. Men tvärtomm blev det sen en av de absolut finaste perioderna i mitt liv, samtidigt som jag var oerhört ledsen och sörjde det faktum att pappa inte skulle klara sig.. Jag bor ca 7 ttimmars bilresa från mina föräldrar och tidigare, även i början av hans sjukdom, sågs vi inte så ofta - kanske två, tre gånger om året. När vi fick veta hur läget var och att han bara hade några månader kvar att leva, tog jag tjänstledigt stor del av tiden och åkte upp till mina föräldrar för att kunna vara där så mycket som det bara gick. Pappa och jag fick på så vis flera månader tillsammans, något vi inte haft sedan jag var liten och knappt då, eftersom min pappa reste mycket i jobbet när jag växte upp. Vi fick möjlighet att prata om sånt vi aldrig pratat om förut, djupa samtal om saker som hänt för länge sedan, om våra innersta tankar och drömmar. Jag är så glad över att ha lärt känna min pappa på det här viset, trots allt. Det enda jag är riktigt ledsen för att vi inte hann med är att pappa aldrig fick se våra barn. Min man och jag hade försökt få barn u flera år, både på vanligt vis och genom IVF, och när pappa blev sjuk befann vi oss mitt i en adoptionsutredning, vilket var tufft nog i sig. Vi var först rädda för att vår utredare på kommunen ville att vi skulle avbryta processen tills allt lagt sig, detta var vi mest rädda för med tanke på att vi hade åldern emot oss och inte hade 'råd' att skjuta upp det alltför mycket, men också eftersom det här med adoptionen gav mig en extra styrka. Något att tro och hoppas på när allt annat var så nattsvart. Vi fick fortätta. Två dagar efter pappas begravning och förövrigt på min 40-årsdag, ringde de från kommunen och sa att vi hade blivit godkända som adoptivföräldraar. För mig kändes det som en hälsning från pappa där uppifrån himlen, låter knäppt men jag föreställde mig att han på något sätt sett till att jag äntligen fick det jag så länge kämpat för. Nästan exakt ett år senare fick vi våra efterlängtade barn och det skulle visa sig att vår dotter hade samma namn som pappas favoritsköterska som haft hand om honom under hans sista halvår. Jag tänker ofta på hur gärna jag skulle vilja visa honom våra barn och självklart att jag hade velat att barnen hade fått lära känna honom. Så mitt råd är väl att ta vara på tiden, oavsett om din pappa kommer att bli återställd eller inte. Givetvis får man vara lyhörd för den sjukes önskemål men försök vara där så mycket det går, det kommer du aldrig att ångra. Nu måste jag torka tårarna och gå till jobbet... Stor kram till alla er som har det svårt!
