Lärare med dyslexi, lämpligt?

Om personen skall undervisa i svenska tycker jag att det beror på hur bra/dåligt personen skriver. Som lärare har man sällan tid att ta reda på hur ett ord stavas, utan det är just när barnen säger orden som man skall skriva dem på tavlan, eller hjälpa dem med hur ett svårt ord skall stavas, för att de vill skriva det i sin berättelse. Om man har riktigt svårt för att stava själv kommer det så klart att återspegla sig i barnens inlärning.

Om man däremot har övat upp sin förmåga, så att man skriver "normalbra", så är det nog bara positivt med egen erfarenhet av läs- och skrivsvårigheter.

Men vad mycket mossiga gamla fördomar man hittar här då!

Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtpm, att den lärare som har dyslexi/dyskalkyli är om möjligt än mer lämplig om man jämför två lärare idensiska i sin förmåga att lära och leda barnen i lärprocessen.

Lämpligare helt enkelt för att den läraren lever med problemen, vet hur det är som barn i skolan. Den läraren håkller sig säkerligen a´jour både vad det gäller forskning men även på hjälpmedelsfronten.

Jag inbillar mig dessutom att den läraren upptäcker tidigare att det är problem och kan tackla det på ett annat sätt än att skicka eleven till specialpedagogen. Det är dessutom vanligt så om jag som förälder skulle få välja skulle det inverka i positiv bemärkelse.

Kan bara instämma . Har själv läs-&skrivsvårigheter och har aldrig haft problem som lärare å andra sidan varken hymlat med det eller gömt mig bakom det. Finns massor av bra hjälpmedel och dessutom kan det vara en styrka att visa barnen att man inte alltid kan allt perfekt. Vi får massor av tillfällen att slå upp ord, diskutera varför de stavas som de gör mm. Det måste ju vara lärarna på lärarutbildningen som avgör hennes lämplighet, hon har ju dessutom rätt till anpassning av läromedel, inlämningar och studiestöd.

Att få hjälp av andra att få rättat sina arbeten kan hjälpa en att bli bättre när man har dyslexi. Har inte fått diagnosen men jag och min omgivning har sen jag läste på universitetet misstänkt att jag har dyslexi, innan dess skyllde man det på något annat. Min svåger rätta alla mina inlämningsuppgifter, han markera felen o jag skrev det rätt själv. Detta gjorde att mitt examensarbete efter 3 års studier o många inlämnade arbeten knappt innehöll något fel, verken stavfel eller meningsuppbygnadsfel.

Självklart är det så! Vi kan inte bara predika för våra barn om att alla är olika men lika bra ändå, de (och vi) måste möta de där "andra" också.Vilket mest troligtvis är mer än vad jag lyckats prestera, jag har dessutom inget att "skylla" på.

Jag håller med här. Eftersom läararen ska undervisa yngre åldrar är det en enorm tillgång till olika knep för att lttare klarar läsningen. Dessutom har hon ju troligen erfarenheten av hur det har varit när det är svårt att lära sig läsa.

Jag tycker inte att det är lämpligt (själv lärare på lågstadiet). Inte som klasslärare på lågstadiet. Där ska läraren verkligen fungera som förebild i just läsning och skrivning. Och barnen har RÄTT att få hjälp med sin stavning. Jag jobbar i en tvåa och jag får MÅNGA frågor om "hur stavas det och det" och som ensam lärare med 24 elever hinner jag inte "ta reda på det" med hjälp av något hjälpmedel. Barnen ska inte behöva vänta på hjälp eller bli utan pga lärarens handikapp. Barn som får vänta länge på hjälp börjar lätt stöka... Det är ENORM skillnad på att skriva en rapport vid ett skrivbord med stavningshjälpmedel på datorn och på att hjälpa 24 barn med handskrivandet NU.
.
Äldre barn som redan kan skriva bra och som på ett annat sätt förstår hur lärarens handikapp fungerar skulle det passa bättre för. Jag tycker att det är kanon att det FINNS dyslektiska lärare, men kanske på mellanstadiet och uppåt. Eller på lågstadiet men då som lärare i bild, idrott, kanske matte (om skolan jobbar med ämneslärare). Men i det dagliga klassarbetet i en lågstadieklass MÅSTE lärarens läs- och skrivförmåga fungera bra, vara snabb och man hinner helt enkelt inte gå omvägen via hjälpmedel.

Sen kan det ju alltid finnas lysande undantag, men som princip. Hindras man inte alls i sin dyslexi utan skriver "normalbra" är det inget hinder att jobba på lågstadiet, men nu var det ju inte frågan om det om jag förstod rätt utan sådana där svårigheterna märks?

En lärare får förstås inte stava fel när hon/han skriver på tavlan eller rättar elevernas böcker. Men det behöver man ju inte göra per automatik bara för att man har dyslexi.

Vissa med dyslexi är kanonbra på stavningsregler osv eftersom de inte "ser" om det är fel eller inte på samma sätt. Så då måste man liksom lära sig allt manuellt. I sådana fall är det ju nästan bra. Jag kan inga stavningsregler alls nästan....

Jag hade inte uppskattat det. Räcker att barnen har en pappa med dyslexi, de behöver inte ha en lärare med samma problem också.