Hade du brudkista?

Minns du dem? Jag menar, såg du dem hos andra eller hade nåt slags begrepp om att de existerade? För jag undrar lite över hur fenomenet kom tillbaka.

Min mormor var tjugotalist och mamma fyrtiotalist. Mammas sladdlillasyster som är sextiotalist hade ingen brudkista, men jag och min kusin som är sjuttiotalister fick varsin, och nästan alla jag kände hade en. Försvann de på sextiotalet och kom sen tillbaka på en nostalgivåg, eller var det något annat som hände?

Var det en klassmarkör? (arbetarklass här) Jag kan inte tänka mig att någon hade massproducerat dem om det inte funnits en efterfrågan, men var det en tillfällig trend?

Vad kul med några till som minns sin! Jag hade totalt glömt min, och de sista åren den bodde på samma ställe som jag så kan jag nog säga att jag inte direkt uppskattade den. Den hade fel färger för mina övriga möbler och kändes lite klunkig och allmänt fel. Nu saknar jag den plötsligt.

Jag minns det där - som någon beskrev en kompis brudkistesituation - att jag ofta fick vad som nog skulle ha sett som "tråkiga" presenter som var tänkta att gå direkt i brudkistan och sen ligga där i en tolv, tretton år i väntan på att jag växte upp och flyttade hemifrån. Men jag såg dem inte som tråkiga, jag såg dem som ett löfte om självständighet. Jag var nog lite dorky iofs och jag blev genuint glad över grytlappar och juldukar. Min gammelfarmor gav gärna bort saker hon gjort själv - mest broderi - och jag var nog det enda barnbarnsbarnet som blev, bara: "Åh, en LÖPARE!" :)

I nian fick vi göra en grej på hemkunskapen där vi skulle få ett begrepp om hur dyrt det är att flytta hemifrån och vi fick en virtuell summa på 10.000sek (ja, det är länge sen) att inreda en första enrummare med  - vi skulle klippa ut bild och pris på saker vi ville ha ur kataloger och klistra in dem i en planlösning och se till att hamna på under 10.000. Med jämna mellanrum påminde läraren oss om att vi skulle komma att behöva kastruller etc och inte bara glo oss blinda på soffor och sånt. Jag fick göra om min eftersom på husgeråd, linne, gardiner etc hade jag skrivit: "Finns i kistan". Meningen med övningen var ju att fatta att saker kostar, så jag fick göra om den och låtsas som att kistan inte fanns.

Om jag skulle ge mina eventuella barn brudkistor så skulle jag nog hellre ge dem kurbitsmålade än en fäbodstinta, som min, men jag hade en del glädje av min, helt klart.

Det verkar som att i de familjer där en specifik kista går i arv så fortsätter den att dyka upp årtionde efter årtionde. Egentligen tycker jag nog det låter mysigare än att, som jag, få en nytillverkad, men nånstans ska ju en tradition börja också.

Jag var allmänt nyfiken när jag började tråden, men är nu är jag riktigt rörd av att höra om dem som haft vandringskistor eller som hade en stark relation till sin av andra anledningar.

Som nån sa, så var det inte de stora grejerna som åkte ner i kistan, utan mer finsaker. Silverbestick, som nån sa, finare dukar, gardiner och sånt. Jag hade lite husgeråd också, men inga stora grejer. En tekanna, en såskastrull etc. Det hann bli nittiotal innan jag faktiskt flyttade ut, så det sista som åkte ner i kistan var en wok, vill jag minnas. Min var knökfull när jag flyttade, men det saknades förstås fortfarande grejer. (Konservöppnare, minns jag)

Åh, jag blir alldeles rörd av era beskrivningar - även de som inte hade kista verkar ha nostalgitrippat till sin utflyttning. För mig var den självständigheten en stor grej och trots att det egentligen inte fanns så fantastiskt mycket praktiskt i brudkistan, så var den en trygghet för mig när jag flyttade ut. Det kändes som att jag var förberedd på den här dagen. Som att det som fanns i kistan inte var så otroligt viktigt - mer som att det faktum att den fanns och fylldes på efter hand höll mig medveten om att jag en dag skulle flytta ut så att jag var mentalt förberedd på det.

Vad mysigt med er som startar traditionen nu, genom att skaffa en till era barn. Vid tretton kanske de inte fullt uppskattar att ni gör den själva eller målar och fiffar till den själva, men nån gång i 25-årsåldern så kommer de plötsligt att stå där och inse att det låg kärlek bakom de "tråkiga" presenterna. 

Och då säger jag inte att det är nåt dåligt att _inte_ ordna med en. För mig var den en symbol, och symboler kan se ut på många sätt.

Jag och min mamma hade en knölig relation, särskilt under tonåren, och det var när poletten trillade ner om kistan som jag fick begrepp om den kärlek som ligger i att förbereda någon på att klara sig utan en. För en sån sak kan ju vad som helst vara en symbol - en brödrost eller ett rivjärn, som nån sa, eller vad som helst. För mig var det kistan och därför känner jag varmt för den.

(För övrigt: är inte det här en sån där typisk sak som P1 skulle kunna få för sig att göra dokumentär om? )