äggdonation; du med?

Mer att jag inte "håller på" med äggdonation längre, utan äggdonation är en del av min och (tack gode gud!) vår berättelse. Nu pågår ett annat liv och hon är mer av sig själv än av att hon blev till mha donatorer... Jag har helt enkelt kommit ut helskinnad på andra sidan - vilket vi alla vet att det inte alls är självklart. Eller jo - vi får en annan sidan; men vi vet aldrig om vi planerar för småbarnsliv eller ett liv utan barn (och det upplevde jag som en av de svåraste aspekterna, liven jag kunde få var så diametralt olika att de inte gick att samplanera. Framtiden, med eller utan barn, blev som tjock dimrök bara).

Jag tror att jag på något sätt utvecklades på samma sätt som barnet inuti, att tankarna kunde börja stillna först när jag _levde_ det där jag oroats av, när jag var gravid med "någon annans barn" och upplevde att barnet verkligen blev och var mitt. Jag var oerhört omtumlad och chockad efter förlossningen med dottern, någonstans hade jag inte kunnat förstå att hon kunde finnas och leva. Men det hade mer med den första graviditeten att göra än med äggdonationen. Först nu kan jag faktiskt börja greppa att barnlösheten verkligen är över och att jag är förälder... lite knäppt men förmodligen inte så ovanligt. Vi vågar inte prata om det bara, att det tar tid innan man kan landa och lämna barnlösheten. Att hon blev till genom donation är inte något jag direkt tänker på dagligen, men det är inte heller något jag glömmer. Men inte på ett negativt sätt; utan mer glädje över att just jag fick göra en så annorlunda och fantastisk resa och fick mitt barn till slut. Och förundras över det mirakel det ändå var att tre människor som inte kände varandra fick livsvävarna sammantrasslade på ett sätt som gjorde att vi blev föräldrar (mina donatorer donerade överblivna embryon från sin egen lyckade behandling)