äggdonation; du med?

Jag vill - fast jag är frå andra sidan och inte borde vara här - bara kommentera detta om känslan av gener. Jag kände så. Faktiskt. Det kändes absurt att faktiskt föda "någon annans barn". Men när jag blev gravid första gången var det som att rädslan ändå försvann... Han var min. Om han vuxit i någon annans kropp hade han inte varit som han blev. För att just han skulle bli måste vi vara just vi tre. Tyvärr dog det barnet knappt halvvägs i graviditeten men känslan blev kvar när jag blev gravid igen och så småningom fick min dotter. När jag ser henne nu, och ser såväl oväntade likheter som mer väntade olikheter - är just den känslan stark: För att hon skulle bli hon måste det vara vi tre som skapade henne, hade det varit jag och mannen hade det blivit ett annat barn och hade den andra kvinnan fött henne hade det också varit ett annat barn. Just för att vi var tre - blev det just hon. Och hon är min dotter, fantastiskt nog.

Mer att jag inte "håller på" med äggdonation längre, utan äggdonation är en del av min och (tack gode gud!) vår berättelse. Nu pågår ett annat liv och hon är mer av sig själv än av att hon blev till mha donatorer... Jag har helt enkelt kommit ut helskinnad på andra sidan - vilket vi alla vet att det inte alls är självklart. Eller jo - vi får en annan sidan; men vi vet aldrig om vi planerar för småbarnsliv eller ett liv utan barn (och det upplevde jag som en av de svåraste aspekterna, liven jag kunde få var så diametralt olika att de inte gick att samplanera. Framtiden, med eller utan barn, blev som tjock dimrök bara).

Jag tror att jag på något sätt utvecklades på samma sätt som barnet inuti, att tankarna kunde börja stillna först när jag _levde_ det där jag oroats av, när jag var gravid med "någon annans barn" och upplevde att barnet verkligen blev och var mitt. Jag var oerhört omtumlad och chockad efter förlossningen med dottern, någonstans hade jag inte kunnat förstå att hon kunde finnas och leva. Men det hade mer med den första graviditeten att göra än med äggdonationen. Först nu kan jag faktiskt börja greppa att barnlösheten verkligen är över och att jag är förälder... lite knäppt men förmodligen inte så ovanligt. Vi vågar inte prata om det bara, att det tar tid innan man kan landa och lämna barnlösheten. Att hon blev till genom donation är inte något jag direkt tänker på dagligen, men det är inte heller något jag glömmer. Men inte på ett negativt sätt; utan mer glädje över att just jag fick göra en så annorlunda och fantastisk resa och fick mitt barn till slut. Och förundras över det mirakel det ändå var att tre människor som inte kände varandra fick livsvävarna sammantrasslade på ett sätt som gjorde att vi blev föräldrar (mina donatorer donerade överblivna embryon från sin egen lyckade behandling)

Jag är så hemskt ledsen. Jag vet förstås att orden inte finns som borde sägas, men jag har inget annat än ord... Jag hoppas er dotter träffar min pojke där de nu är och att de ändå har roligt och vet att de är oändligt saknade härhemma.

Vet hur du menar, även om åren var färre och det var första ÄD:n. Vad var poängen? Är det här det enda föräldraskap jag får? Ett halvföräldraskap? En livssorg? Efter allt det här? Var det nödvändigt att få veta att det kunde bli VÄRRE? Tack som f-n!

Man får vara bitter, det hjälper nog på sätt och vis... att ta sig själv på allvar ända ned i det svarta hålet där man tja... inte är så trevlig. På ett vis tror jag det hjälpte att helt bara kasta mig in det sjuka föräldraskapet till ett halvbarn som inte levde mer, att jag liksom förblev hel fast det gjorde så ont och var så skrämmande att hälften vore nog. De 8 månaderna mellan Lillsudd och den nya graviditeten var så skrämmande, att inte veta om det aldrig skulle bli mer än så - om det aldrig skulle lyckas mer... Lider med dig som måste in i det nu. Önskar er mjuka händer och varma kvällar trots allt. Inte för att det hjälper men för att det i alla fall är lättare att lida när man slipper slita på sig vintermössan för att gå ut och gråta.

Jag vet par där man ändå valt en ljus donator till en person med utomeuropeiskt utseende - och på en mindre nivå har jag donatorer som båda är mörkare än jag även om vi alla är europeiska. Vi har garvat lite åt det när det andra paret trots att de valde så mörk donator som möjligt fick ett barn med ljust blå ögon och vitt hår medan jag då har ett fantastiskt barn med mörkt hår och bruna ögon - det ser ut som om vi bytt barn med varandra (men det är inte så påtagligt för vår del att någon tror annat än att hon brås på den pappa vi inte har i familjen).

Jag känner också ett par familjer där man använt bara spermadonator där en hälften svart kvinna valt en vit donator - båda med resultatet att barnen ser ut att ha helt nordiskt ursprung eller vad man ska säga...  men det har i alla fall funnits en hälften svart man bland danska spermadonatorer och borde väl gå att få fram även med äggdonator tänker jag. Världen är ju blandad...

Nu vet jag inte vilket utomeuropeiskt ursprung du har men det finns möjlighet till ÄD i en del asiatiska länder, liksom i Indien - de är långt borta men inte så dyrt som USA. Vänder man sig till Östeuropa blir i alla fall blond och blåögd mer ovanligt och om din man har samma ursprung borde det inte behöva bli så uppenbart.

(Sedan - nej. För mig hade det inte varit så konstigt med donatorer som hade annat ursprung, det är inte särskilt viktigt för mig att mitt barn är likt mig - det viktiga är att det är mitt eget barn. Och det hade det varit vid internationell adoption lika mycket som om mina ägg hade varit dugliga som det är när hon blev till genom ED. Jag gjorde ingen matchning alls utan tog de embryon som erbjöds när det var min tur i kön - och det råkade bli brunögda... och helt klart det bästa embryot av dem alla )