äggdonation; du med?
äntligen en tråd där några också, skriver om hur det känns med äggdonation
än bara det "tekniska" om man säger så,
har försökt skumma i flera trådar men inte hittat någon förrän den här.
Har gjort en IVF som inte tog sig och fick "domen" som det nu känns, att försöka med äggdonation.
Skönt då att läsa att det är fler som har tankar och funderingar, för det har jag inte hittat så mycket om.
Millimeter skrev 2013-01-21 08:31:56 följande:
Hej emmm28 när jag nyss satt å läste din text om din/er historia vart jag helt paff, det var exakt som att det va jag som skrev! Jag är 28 år å fick strax innan jul reda på att mina äggstockar börjar bli gamla, vi gjorde ett ivf försök för att stimulera fram ägg, jag fick fram ett litet : (
Det svåra med detta är att acceptera att "så här är det" jag är öppen för förslaget äggdonation men samtidigt känns det konstigt! Min kille kommer få ett barn med någon annans gener som jag ska föda? Förvirringen är total just nu men vi är inskrivna i väntan på vårt första möte så får vi se hur det går. : )
Hur har det gått för dig? När fick du reda på att chanserna till eget barn inte va så stora?
//Millan
Känner så igen mig i ditt inlägg milllimeter, vet inte vart jag ska ta vägen , eller vem jag ska tala med,
för hur ska någon kunna förstå?
Lillsudd skrev 2013-02-12 22:52:17 följande:
Jag vill - fast jag är frå andra sidan och inte borde vara här - bara kommentera detta om känslan av gener. Jag kände så. Faktiskt. Det kändes absurt att faktiskt föda "någon annans barn". Men när jag blev gravid första gången var det som att rädslan ändå försvann... Han var min. Om han vuxit i någon annans kropp hade han inte varit som han blev. För att just han skulle bli måste vi vara just vi tre. Tyvärr dog det barnet knappt halvvägs i graviditeten men känslan blev kvar när jag blev gravid igen och så småningom fick min dotter. När jag ser henne nu, och ser såväl oväntade likheter som mer väntade olikheter - är just den känslan stark: För att hon skulle bli hon måste det vara vi tre som skapade henne, hade det varit jag och mannen hade det blivit ett annat barn och hade den andra kvinnan fött henne hade det också varit ett annat barn. Just för att vi var tre - blev det just hon. Och hon är min dotter, fantastiskt nog.Inte för att jag förstår varför du inte borde vara här (?) , men skönt att läsa att det går
att komma förbi sådana funderingar :) Just nú känns allt meningslöst
håller tummarna här med 