Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Hej! Nu är jag tillbaka igen. Jag har inte fött än, har BF 4 feb och jag hoppas inte det kommer tidigare. känner mig stressad över allt som ska fixas här hemma.

jag har den senare tiden satt mig så mycket in i att det ÄR en pojke att det nästan känns ok. tänker på denne och hur den ser ut, vad den ska heta och hur storasyster kommer att förhålla sig till honom. jag har försökt blockera tanken på att det kan vara en flicka för att inte bli besviken och faktiskt känns det liiiiiite bättre. så fort det kommer upp nån tanke på en flicka så är det bara, NEJ det är en pojke, sluta tänk så!

Dotterlängtan: på vilket sätt har du inte anknutit likadant till 2:an som ettan? jag är väldigt rädd för att råka ut för det själv, oavsett kön. det känns som om ettan alltid har en speciell plats i ens hjärta och alltid kommer att stå en närmast. det var ju det största som hände en i livet.

Så många som är arga på mig i trden. Jag visste ju detta, det brukar bli så men jag vill bara förtydliga att jag är så pass realistisk att jag antar att hormonerna tar över efter förlossningen och gör så man anknyter till barnet oavsett kön. Det är det jag hoppas på iallafall.

Jag vet faktiskt inte varför jag hellre vill ha en flicka. Det beror kanske på att det känns lättare att identifera sig med den, att man kanske kommer den närmare, kanske att den liknar en mer som en mini-.jag. Själviskt säkert, ja men så kanske det är.

Eller så är det för att jag så ofta hört äldre mammor säga, och sett i verkligheten, att pojkar föder man för att de ska försvinna sen. De har som vuxna inte alls lika tät kontakt med sina mammor som döttrar har, detta är ju ingen nyhet direkt. Det säger t o m min egen svärmor som bara har 3 pojkar, att tyvärr är man inte så nära dem som i en mor-dotter-relation, även om de naturligtvis svarar när hon ringer, hälsar på ibland osv. Men man habr inte samma närhet, inflytande och insyn i sonens liv som i dotterns kanske. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju inte vara nån kontrollfreak som skrämmer bort sin dotter, misstolka mig inte. Speciellt kvinnor från andra länder, speciellt östeuropa, ryssland, där jag har träffat en del, säger detta att söner de bara förlorar man sen när de är vuxna men dottern finns alltid kvar nära mamman. Är det så i Sverige också tro? Det kanske kommer att förändras isåfall.....

Det tredje orsaken till att jag kanske hellre vill ha en flicka kan vara att det överhuvudtaget känns helt absurt att det kommer ett barn till. den första är ju min lilla sol som jag älskar så mycket och hon och jag är så tajta och hon är supermammig just nu och ska kramas och gulla hela tiden. Då känns det jättekonstigt att det kommer en till som kanske dessutom är av en helt annan "sort". Hur ska jag kunna jämföra denne med den första, hur ska jag kunna älska denna också? Fast även under första graviditeten ville jag helst ha en flicka, trots att jag inte hade barn sen tidigare.

Jag kan som sagt inte förklara min önskan: jag är ingen rosa, rysch-pysch mamma som vill att flickan ska vara typiskt flickstereotypisk och gilla prinsessor osv. Jag uppfostrar henne könsneutralt. Det kan vara för att de i min omgivning som jag känner som har pojkar, deras pojkar är så himla jobbiga och stirriga och hysteriska. Jag vill inte ha en sän själv!

Till sist: jag har gjort FVP så jag hade kunnat kolla könet redan för 5 månader sen men jag ville inte pga att jag inte ville ta ut känslorna i förskott, ev bli deprimerad eller besviken utan jag får ta det som det kommer. Blir det en pojk så litar jag på moderskänslorna vid förlossningen. Min BF är 4 feb så det är snart. Vi får se vad som händer.