Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Har bara läst första sidan........ men! Tänk att folk bara inte kan acceptera att det finns människor med sådana här tankar. Det är inget man kan RÅ FÖR

Jag var likadan, med min första var jag skräckslagen över att det skulle vara en pojke, jag vet inte varför... jag ville bara ha en tjej åtminstone som första barn. Jag var helt övertygad om att det skulle komma en kille. Ut kom en tjej!! Chock!

Barn nr 2 var det inte liiiika noga med men ska jag vara helt ärlig ville jag helst ha en tjej till. Dom tankarna hade jag då. Ut kom en pojke och jag o sambon blev helt chockade. Vi var båda inställda på en till tjej. Jag var helt övertygad om det. Lika övertygad som förra gången.

Nu är min son 3 månader och hela jag är uppfylld av kärlek till honom. Jag kan inte få nog av honom och njuter av honom så mycket jag kan. Går in till han och tittar på honom när han sover. Hela sovrummet luktar honom. Han har en sån speciell god doft som gör att hela rummet luktar.... Mmmmm

TS: Det finns INGEN annan som helst ville ha tjejer än jag. Jag trodde AAAAAALDRIG i mitt liv att jag skulle tycka om en pojk. Nu har jag en och blir tårögd när han ler åt mig. JAG blir tårögd!!!!

Anonym (broken) skrev 2011-01-25 00:21:45 följande:

Jag känner igen mig, började gråta när jag läste denna tråd då jag börjar fundera över varför i hela friden jag sååå gärna vill att även mitt andra barn (är gravid) skall vara en liten flicka.
Älskar min dotter så mycket och är rädd att jag inte skulle älska en pojke lika mycket, det skrämmer mig något oerhört!

Jag vet inte om det är så att jag inte vågar ha en man till i mitt liv? Min pappa, styv-pappa har båda totalt övergett mig och sårat mig något oerhört. Min man är underbar men det känns som att jag vet att han kommer såra mig med. Medan jag känner att min syster och mamma aldrig skulle göra något som skulle kunna göra mig ledsen, tvärtom.

Jag och min syster har en utmärkt relation till vår mamma och ringer henne, umgås med henne och tar hand om henne. Min bror (och syster) bor fortfarande hemma och han gör massa saker som sårar henne, inte medvetet för jag vet att han älskar henne men han beter sig bara oansvarigt och bryr sig inte riktigt!

Jag är i v 12, gjorde nyss ett ultraljud och fick för mig att det är en pojke, var bara en känsla som infann sig (det e ju alldeles för tidigt för att se) och kände bara besvikelse, kanske förberedde jag mig mentalt för köns-UL vi kommer göra?

TS - gör ett köns ul! Är det en pojke så kommer du ha tid att bearbeta det och börja tänka på allt positivt en son kan vara för dig - det är min plan! För jag tror egentligen att jag kommer smälta det och känna mig glad i slutändan, bara jag får veta innan! Men den största mardrömen är ju att inte knyta an till den lille

det är samma för mig, min pappa, min farfar, min föredetta styvfar har alla svikit mig och min syster

Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

INNEHÅLL