Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Jag har en fråga till er som inte önskar en pojke.

Jag vill verkligen inte skuldbelägga någon och jag förstår att man kan ha olika starka önskemål om att få endera könet. Det verkar som om det är vanligare att mammor vill få flickor, även om jag kanske tillhör en minoritet som hellre ville ha en pojke och blev besviken när det verkade vara en flicka på ultraljudet. Jag blev så lycklig när jag precis fött ut honom och hörde barnmorskan säga att det var en pojke

Men hur som helst. Ni som inte önskar få en pojke - hur är er relation till er respektive? Älskar ni er partner? Ser upp till honom, tycker att han har bra egenskaper och kvalitéer och så vidare? För jag brukar tänka att jag älskar min man så mycket och tycker själv att han är ett riktigt kap och att jag är så lyckligt lottad att jag har honom för att han är så bra. Det är mycket därför som jag tycker att det är så härligt att ha fått en son, för jag önskar att han kommer att bli en lika bra man som hans pappa en dag. Då skulle jag vara en stolt mor. Så, hur kan man INTE önska ett barn som en dag kan bli lik ens partner, om man nu har ett bra förhållande?

Är ni med på hur jag tänker?

Samtidigt längtar jag efter den dagen jag får en svärdotter. Min son kommer säkert att välja en jättefin flicka och jag ser redan fram emot att få lära känna min framtida svärdotter. Så det kommer ju en fin flicka in i bilden förr eller senare ändå

Är så glad och lycklig över min fina pojk och jag önskar att även nästa barn blir en pojke. Har inget emot att få en flicka också men jag har inte någonting emot att få flera pojkar. Min kille är världens goaste!

Jag förstod inte alls ditt inlägg först men jag läste mitt inlägg igen och jag förstår att du måste ha missuppdattat det. Det är det som är nackdelen med saker på internet, att man inte alltid förstår tonlägen och understrykningar. Du har nog lyckats betona och tolka in något som jag inte alls har menat. Låt mig få förtydliga.

Mitt inlägg handlade mer om att jag, till skillnad från TS, verkligen önskade en pojke. Och inte så mycket om att jag inte önskade en flicka, så som du tolkat in. Det var inte alls en så jobbig tid som du får det att verka, tiden mellan ultraljudet och förlossningen. Saken var nog den att jag verkligen kände på mig att det var en pojke jag väntade. På nåt sätt så bara visste jag att jag skulle få en son, och ställde in min hjärna på det. Men så när ultraljudet kom och det var en tydlig (men ändå inte, uppenbarligen) bild av att det var en flicka så ...ja, det körde ihop sig i skallen på mig helt enkelt. Jag väntade ju inte den jag trodde att jag väntade. Så jag fick lov att tänka om och hade jättesvårt för det. Därmed inte sagt att jag inte trodde att jag skulle älska flickan jag bar på, aldrig någonsin tvivlade jag på de. Jag hade bara svårt att ställa om. Men eftersom jag verkligen trott att det var en pojke och känt på mig att det var det så föll ju alla pusselbitar på plats när han föddes och det verkligen var han jag först trott att det var.

Det handlar alltså inte om vem jag trodde att jag skulle kunna älska mest utan om vem jag trodde att jag bar på.

Jag tycker att det var oförtjänt elakt att rikta ditt ironiska inlägg mot mig. Det säger mer om dig än det gör om mig. Tänker främst på de här raderna du skrev till mig:

"Kan inte förstå hur man kan tro att man inte skulle älska detta oskyldiga liv som det enda den kräver är en superstor dos av kärlek o trygghet av sina föräldrar. Usch, ryser när jag tänker att man inte känner samma moderliga kärlek till sitt barn. När det inte ser ut som man ville mellan benen."

Inte ett enda ord av det du skrev är sant. Du borde be mig om ursäkt för det. Det sårade mig faktiskt.

Jag är glad att vi båda är lyckliga föräldrar och jag tar, precis som du emot, vem som än vill komma till vår familj, flicka eller pojke. Att jag uttrycker hur oändligt tacksam jag är för att jag har just en pojke beror kanske på att jag aldrig har upplevt något annat än just en pojke.

Trevlig helg!

Precis, du har citerat mig helt rätt. Därefter fortsätter du och skriver att det inte är normalt att vara orolig att man inte kan knyta an till barnet på grund av kön. Har jag skrivit detta någonstans? Vänligen CITERA DET i så fall!!!! Att jag trodde att jag inte skulle kunna knyta an till - eller älska en flicka lika mycket som en pojke, VAR har jag skrivit det? Just det, ingenstans. Det är du själv som tror att det är så! Det verkar inte som du har läst mitt förra inlägg för du visar inte på något sätt att du förstår vad jag har skrivit. Jag tror att du lägger in lite för mycket egna tolkningar när du läser andras, eller åtminstone mina inlägg. Det problemet får stå för dig.

Trodde inte att jag kunde vara mer tydlig men det gick visst inte fram ändå.

*Inte så trevlig längre*

Nej, men då är det du som har problem. Inte jag.

Jag tror att alla andra förstod vad jag menade i alla fall och det är det viktigaste. Hej på dig!