Håller på och tappa greppet tror jag...

Jag är så förbannat trött på gap och skrik, snabbmakaroner, gräl, sömnlösa nätter, missnöjda vänner, bråk om kläder, bråk om mat, bråk om städning, bråk om bråk, att aldrig få sitta ner, att aldrig få läsa, att aldrig få äta ett enda j-a mål mat utan att sitta som en hockeymålvakt, makaroner i strumporna, makaroner i vasken, makaroner i mattan, trött på att allt jag äger går sönder, trött på att aldrig få prata i telefon eller gå på toaletten utan att någon försöker ta sig igenom dörren, trött på att aldrig få prata med min fru, trött på att inte räcka till. trött på att försvara mig, trött på mig själv.... och makaroner.

Tvåbarnspappa... en på 5 och en på 2.5. Varje natt vaknar 2.5-åringen, någon gång mellan 1 och 2. Sen håller han låda i en till två timmar. Då menar jag VARJE natt, varenda en... Gapar, skriker och bråkar. Jag tappade precis fattningen och slet ner honom i sängen och vrålade att han skulle sova. Då gav han sig. Men min natt är förstörd och det blev ingen sömn den här gången heller. Känns som hjärtat ska stanna när som helst.

Jag är så trött på ekorrhjulet. Jag vill av... det är inget kul längre. Håller på att gå under. 3-4 timmar sömn varje natt och dagarna går ut på att slava åt mina barn. Om jag och min fru säger nåt till varandra, och dessutom får slutföra en mening, så handlar det bara om vad vi ska äta nästa måltid. Vänner har nästan slutat höra av sig, jag har ju ändå aldrig tid eller ork för dem... inte för att det spelar mig någon roll - jag vill bara vara ifred.

Och nu har jag ändå semester... ska man börja knarka? Har plockat upp den gamla tonårsvanan att dricka öl igen. Det har jag inte gjort på 12 år. det ger ju iallafall nån slags kvalitét i tillvaron.

Japp... ville bara gnälla lite. om två och en halv timme vaknar de båda och då kör vi igen. Fram till lunch kommer jag älska det, sen går jag sönder igen.

Tack hörni... Har fått sova ett par nätter nu. Köpte en crosstrainer som jag får ut lite negativ energi på. Börjat föra dagbok. Känns bättre, men det är tungt. Försöker grabba tag i de fina små stunderna, de är ju många de också. Brottas och pussas mycket med lillkillen och pysslar och pratar med storasyster. Det hela förvåras av att det är 15 mil till närmaste släkting. Vi har varit på bio ett par gånger sedan barnen föddes och det betyder ju mycket, men man saknar det där att ha far- och morföräldrar som kan dyka in och ta dem 1 timme då och då. Så man kan få duscha, handla, skriva ett mail eller framför allt städa (annat än det vardagliga kaoset som börjar om varje dag). Alltså en sån där relation där man kan förvänta sig det, inte att det är en tjänst. Vi brukar ge varandra utrymme, men det bli nån slags terrorbalans där vi får rycka in och ta över så fort vi hör att den andra börjar tappa orken och skäller för mycket. Vilket går rätt fort.

Power2010: Tack, det värmer att höra. Det är faktiskt en tröst att höra från folk med lite äldre barn att de nästan glömt hur jobbigt det var när barnen var mindre.

Dimpen.. oroa dig inte. Första barnet är ljuvligt, och det är det andra också. Ett barn är otroligt mycket lättare än två. Eftersom man då faktiskt får paus då och då. Dessutom är man så euforiskt lycklig att det mesta annat känns rätt sekundärt. För mig var första barnet en skön ursäkt att prioritera bort meningslösa saker i livet. Det gällde framförallt många sociala sammanhang som helt enkelt bara tog energi. Faktum är att den tid jag faktiskt får förfoga över själv (mest när övrig familj har somnat) lägger jag nästan uteslutande på saker som känns utvecklande och meningsfulla. Eftersom hela min övriga tillvaro går ut på att serva andra människor (familj ,jobb osv.). Just nu saknar jag bara att någon gång få bestämma över mig själv under dygnets ljusa timmar, om än bara för någon halvtimme.

Håller på och tappa greppet tror jag...

INNEHÅLL