Fortsättning följer
Jag är med 
JossBergendahl: 28/12, vecka 37+4, son 3185g 49cm
Betania: 21/12, vecka 36+6, dotter 2965 g 48 cm
Inlägg från: tjötas
|
-
-
Hej hej och gott nytt år!
Kul att det börjar fyllas på med bebisar nu, det är ju det man är ute efter . sitter här med min lilla bredvid och undrar om det är nån idé att lägga mig innan nästa matning... Fortfarande lite svårt att veta hur långt det går mellan gångerna.
Jag ammar, förresten, men eftersom vikten inte följt med som den ska så fick vi börja tilläggsmata för några dagar sedan så nu blir det både amning och ersättning. Jag hoppas att hon inte ska bli helt ointresserad av amningen för jag tycker om att amma. Sen är det smidigt att ge ersättning också. Med min första dotter gjorde vi båda delar och jag kunde amma i 9 månader (plus ersättning) och det kändes som det bästa av två världar . Men som ni säger, det viktigaste är att både mor och barn mår bra!! -
Det undrar jag också, det är ju inte svårt med båda barnen så länge min man är hemma men när man ska passa tid, komma upp och mata och klä på och ta sig iväg till dagis osv osv... Blir väl rutin på det med, till slut! Och så blir det väl enklare framåt våren när man slipper sjuttielva lager kläder på alla som ska ut.Onkel Anneli skrev 2011-01-01 23:04:18 följande:Jag önskar att någon sa sanningen om amning till mig. Jag trodde i min egna lilla värld när jag fick ettan att det bara va och slänbga fram patten o sen gick resten av sig själv... njet, så e det ju inte riktigt...
Men gud på måndag har jag min första dag själv med barnen och jag är helt ärligt livrädd, hur ska jag fixa med att lämna killen på dagis och amma den lilla och samtidigt få alla påklädda och matade i tid?
Min kille är så trotsig!! 2½ år och villl inget jag vill han ska göra, allt blir en fight* suck*
Nu har min man tagit med vår dotter till stan. De ska äta hamburgare och gå på bio . Mysigt att de får komma iväg och göra nåt roligt, och väääldigt skönt för mig som får lite lugn och ro... Nu har jag så mycket jag borde göra så att jag inte riktigt vet var jag ska börja. MÅSTE komma ut i frisk luft och dagsljus idag, känner hur trött jag är för att jag aldrig kommer ut. Så det kanske är prio ett, att få på mig och lillan kläder och gå ut en sväng så får vi ta tvätt, städ och allt annat sen...
-
ÅÅÅÅH vad fina bebisar vi har fått!! Så söta allihop... Här är min sötnos
Uppdaterar också med namn: Min flicka heter Eloise (storasyster 4,5 år heter Teodora)
JossBergendahl: 28/12, vecka 37+4, son Dexter 3185g 49cm
Betania: 21/12, vecka 36+6, dotter Eloise 2965 g 48 cm (andra barnet)
Fidi: 18/12 Vecka 41+1 dotter 3500gr 50 cm
Onkel Anneli 18/12 vecka 39+1 dotter Dahlia 3842 50cm
Tola: 25/12, BF-1, dotter Ellie 3865 gr 49 cm
Cissi7006: 20/12, vecka 39+1, dotter Cornelia 3885 g 51 cm
Bonniebee: 28/12 Vecka 40+4, dotter Saga, 2720 g 49 cm lång :D
Gyöngyöm81: 31/12, v40+6, dotter Camilla 3360g och 50cm =)
lillamy0: 25/12, v38+3, son Dante 3245g och 50cm
vackert udda: 30/12, v 40+5, dotter Majken, 3165 g och 49 cm
brommamaria: 30/12 v 40+4, son, 3465g och 51 cm
Ang AMNING så är det verkligen tufft i början. För en del tyvärr alltid (och då är det inget fel i att gå över till ersättning). För min del har det onda gått över nu, det tog knappt två veckor men ibland blir greppet fel osv och då gör det ont igen. Nåt som jag aldrig hade hört talas om innan första barnet var den brännande känslan/obehaget som kan komma när utdrivningsreflexen sätter in. Fattade inte vad som hände första gången men nu är jag van. Så bli inte rädda om ni förstagångs-mammor känner det!
Ang ANKNYTNING så tror jag att det är mycket vanligare än man tror att man har svårt att knyta an. Det är bara just det att ingen pratar om det så att alla tror att man "måste" flyta runt på rosa moln när man precis blivit mamma. Med min första dotter tog det 4-5 månader innan jag blev "förälskad". Det var en jättetuff tid och jag fick bearbeta det långt i efterhand för att jag trodde att det var fel på mig som inte älskade henne på "rätt" sätt. Under den här graviditeten har jag förberett mig på helt andra sätt med samtal med terapeuten jag gick hos sist, pratat mycket med barnmorskan osv. Ändå var inte känslan av anknytning och kärlek omedelbar på förlossning. Den växte fram under första veckan och jag tycker ändå att det har gått snabbt med tanke på hur det var sist. Det är INTE fult eller fel att känna som många av er gör, det är inte konstigt alls. Håller det i sig och ni känner att ni mår dåligt av det så prata med barnmorskan eller sköterskan på BVC. Det kan hjälpa bara att prata av sig lite, annars finns det psykolog på BVC som har stenkoll på sånt här. Gå inte och vänta i evigheter som jag gjorde utan våga prata om det. Ni är långt ifrån ensamma! -
Prata om det... Du måste, jag tvingar dig!! Nä, men ärligt, prata om det. Känns det jobbigt att ta upp med din sambo så säg det på bvc eller ring din barnmorska. Det ÄR inte konstigt, särskilt med din historia och hur förlossningen blev och de är vana vid detta på bvc/mvc. Se bara i denna tråden, redan ett helt gäng mammor som vittnar om samma känslor!Fidi skrev 2011-01-04 18:06:33 följande:Det är så skönt att veta att jag inte är ensam! jag vågade inte känna för mycket under graviditeten, då min tidigare slutade i ett sent missfall. Det tog otroligt hårt på mig och min sambo...
Jag kände inte speciellt mycket för henne alls i magen förens i v 30 ungefär. Men ögonblicket efter förlossningen längtade jag efter, att få ha min slemmiga lille bebis hos mig och känna som du skrev, att man ska känna den kärleken med en gång.
Men min förlossning gick ju inte till så, dom sprang ju iväg på en gång, och jag fick inte se henne och hålla henne på 2 timmar. Jag fick ligga själv med en i personalen som sällskap innan moderkakan lossade, och i väntan på att sys, och äta mina smörgåsar...
Vet inte om det kan gjort det jobbigare att knyta an? Det känns lättare och lättare. Men jag är inte helt där än. Har inte vågat berätta det här för min sambo eller någon annan heller.... -
Bra! Lova att du gör det nu så att du inte behöver släpa på de här känslorna och tankarna i onödan.Fidi skrev 2011-01-04 19:02:08 följande:Det känns väldigt skönt att veta att man inte är ensam. En riktig lättnad. För det är konstigt att inte känna den där otroliga kärleken, samtidigt som jag känner att hon är det finaste i mitt liv, och jag vakar henne som en hök =)
Jag ska ta upp det med min barnmorska på bvc, hon är en fantastisk människa. Så jag ringer henne i morgon....
Så sant, det är en jätteomställning och sker dessutom samtidigt som massa jobbiga fysiska grejer, för att inte tala om alla hormoner som rusar i kroppen.JossBergendahl skrev 2011-01-04 19:25:01 följande:Verkar som att det var bra att jag var framfusig nog att ta upp det där med att inte känna det där fantastiska på en gång. Jag tror det är som Betania säger, dom flesta känner säkert inte det där men man låtsas som ingenting eftersom det är meningen att det ska vara kärlek vid första ögonkastet och säger man nåt annat så är det lite fult och fel.
Säkert kan vissa saker spela in, så som missfall eller jobbiga förlossningar eller kanske en bakgrund av relationer som inte varar, men jag tror främst att det beror på att det är en så stor grej att få barn att det är svårt att fatta det helt enkelt, det blir för mycket att ta in på en och samma gång och jag tycker nog man kan jämföra det med att hamna i någon sorts chock. Ingen tycker det är konstigt om man har svårt att smälta att ett liv går förlorat, men att man inte kan ta in att det nyss kommit ett nytt är jätte märkligt..
Inte alls konstigt om man tänker efter. Plötsligt står man där med en helt ny människa i famnen, den tjocka tunga kroppen som man sakta har vant sig vid är plötsligt puts veck, man har ont på ställen man inte visste fanns och man vet att livet aldrig någonsin kommer bli detsamma eftersom man har en ny roll i vardagen. Mitt i den kaosen så undrar folk hur lycklig man är och frågar hur fantastiskt det kändes när man äntligen fick det där blodiga slemmiga knytet på magen. -
jag känner av den när jag ansträngt mig, efter promenader och städning osv. Dock mycket bättre än innan förlossningen. Det tar nog lite tid, jag ser till att vara försiktig och inte ta för långa promenader osv för det orkar nog inte mitt bäcken.JossBergendahl skrev 2011-01-05 10:42:22 följande:
Någon mer än jag som FORTFARANDE har ont av foglossningen? Känner av det både i bäckenet och i blygdbenet. Mina ben hänger inte riktigt med alla gånger.. Aotch >.<
Ta korta turer till en början om du känner dig ovan så slipper du gå och oroa dig! Om du matar och byter innan så sover han så gott så i vagnen, säkert i flera timmar. När du sen har lärt dig hur han "fungerar" under promenaderna kan du ju gå en riktig långpromenad! Att ligga med bajsblöja ett tag är inte skadligt på nåt sätt, du kanske får jobba lite hårdare för att få bort bajsen sen barabrommamaria skrev 2011-01-05 11:57:09 följande:Jag funderar också på hur mycket man kan vara ute bland folk, är livrädd för RS-virus och annat skit, vi kom ju hem igår men jag är redan sugen på att ge mig ut, mådde väldigt dåligt i stort sett hela graviditeten (kräktes i 9månader och hade sån foglossning att jag inte kunde gå nå länge), men nu mår jag relativt bra förutom att det känns som att nån har kört med en mixerstav mellan benen, men det ska väl ge med sig snart?
Tror att min foglossning har släppt, men jag har ännu inte provat min kropp riktigt...
Jag är också osäker på hur länge jag törs ge mig ut, tar han skada av att inte få mat på en gång när han smaskar? Hur länge kan han ha en bajsblöja utan att ta skada? Jag tänkte ifall vi skulle gå en långpromenad.. Kan ju inte byta på honom i kylan eller ge mat...Hur gör ni?
.
Idag har vi haft vägning här hemma av lillan, hon har haft lite svårt att vända upp i vikt och dessutom varit rätt gul ((vi låg inne och solade i två dygn). Hon hade gått upp 115 gr sedan i måndags så nu verkar det ha vänt! hon är dock inte tillbaka till födslovikten riktigt än men det går nog snabbt nu.
Sen blev det en promenad med hela familjen och svärmor till isbanan en bit bort. Storan åkte skridskor med pappa medan vi andra tittade på . Varm choklad och bulle blev det också såklart, innan vi traskade hemåt igen. Sen fick jag sova en bra stund medan min man underhöll kidsen och lagade middag så nu känner jag mig som människa igen...
-
grattis!!Ellasario skrev 2011-01-09 11:06:17 följande:Hej på er...nu är min lilla tjej också här..Alyssa heter hon :)
Har en riktigt skön söndag här hemma. Min man och stora tjejen har varit i kyrkan på förmiddagen och nu ska de iväg till macdonalds och simhallen under eftermiddagen. Jag är hemma och myser med lillan och det är rätt mycket enklare när vi är själva... Har sovit en bra stund nu och ska se om jag kan ge mig ut på en promenad (utan att bryta benen, det verkar vara halt) och sen blir det mer mys några timmar till. Ska inte göra NÅT nyttigt eller vettigt utan bara gosa och kolla nån film eller nåt .
-
Grattis nya bebisar!
Idag blir det en sväng till stan för första gången. Och LATTE såklart . -
Grattis till nya bebisar! Och två Dextrar i tråden, nu kommer jag bli förvirrad
.
Har ni det bra allihop? Idag blir Eloise 4 veckor och jag tycker att vi landat rätt bra i tvåbarns-livet så här långt. Orken och tålamodet räcker inte alltid till så himla bra men det blir bättre och bättre... Just nu är mitt största irritationsmoment det här mittemellan-vädret som vi har: slaskigt, isigt och eländigt. Nästintill omöjligt att promenera och varje gång man ska ut ska en miljon kläder på. Det är härligt med vinter och snö men slask och isgator är jag inte så förtjust i!
Idag har vi iaf kunnat ta oss ut en sväng och har varit hos gammelfarmor och visat upp lillan och fikat på åtta sorters kakor . Nu leker storan och pappan på hennes rum medan lillan knorrar i sin babysitter. Min man jobbar kväll två kvällar i veckan så då är han hemma 1-2 dagar på dagen varje vecka vilket är jättemysigt nu när jag är mammaledig! Blir mycket familjetid och han kan underhålla storan när jag måste amma lillan osv.
Nu kallar lillbossen på mig, dags för mat igen...