Bonusmammas medbestämmande

Tack för era svar. Ibland behöver man en sanity-check. Så många gånger som man tror att man håller på att bli galen. Jag trodde hela tiden att det var med barnen de största konflikterna skulle bli ("hon kommer och tar våran pappa" typ), men det har inte varit så mycket av det. Tack o lov. Så i min enfald trodde jag att min man och jag skulle lösa problemen efter hand. Istället så står jag här och barnsligt nog känner mig överkörd och utanför.... men jag har förstått från andra inlägg här att det så ofta är så, att man hamnar lite utanför.... så det kanske inte är en inbillad känsla trots allt.... Frågan är hur man ska förhålla sig till det i längden ?

Tack igen för alla bra svar ! Vill bara poängtera att det inte handlar om att jag inte v i l l att barnen ska vara här. Det är absolut inte så ! Jag älskar verkligen mina bonusbarn. De är fantastiskt fina och vi kommer jättebra överens. Problemet för mig är att jag inte blir tillfrågad. Har förklarat för min make att jag inte kommer säga nej bara för att han frågar mig innan. Jag menar att jag faktiskt också bor här och borde ha något att säga till om. Han kan inte förvänta sig att jag ska engagera mig lika mycket som en bio förälder men sen inte ha något att säga till om.... Vad jag menar med att bli tillfrågad, är att jag kanske har planerat nåt för den dagen eller vill att vi ska hinna med något innan de kommer så att det bara handlar om att justera tiden lite just den dagen. Som det är nu levereras bara ett beslut, och knappt det. Oftast får jag bara veta för att jag av en händelse frågar nåt om barnen eller nåt annat. D e t gör mig frustrerad.
Att jag nämde att jag behöver tid för mina studier eller annat utrymme är inte något större problem. Det var nog mest för att få fram att jag lever här också, och att det inte kan vara meningen att jag bara ska säga ja och amen till allt som händer.....
Måste säga att jag faktiskt aldrig känt någon svartsjuka inför barnens tid med min make. Vi har ju inte samma typ av relation till honom och därför är svartsjuka orimligt för mig (är inte lagd så). För mig handlar det om hans förväntningar på mina skyldigheter resp rättigheter i vårt gemensamma liv. I många fall tycker jag inte att de är logiska....
Har tänkt mycket på att min make och jag är väldigt olika som personer och att det nog spelar in i dessa beslut också. Jag har förklarat för honom att det inte är så att jag "vill få min vilja fram" - jag vill att vi ska diskutera och komma fram till något som vi båda kan leva med.
Det är verkligen nyttigt att få andra människors perspektiv ! Jag uppskattar detta och undrar varför jag inte gått med här tidigare :o)
Önskar er ett riktigt gott nytt år !!