Jag vet inte om det är något bra svar på din fråga, hur du ska förhålla dig till dina känslor om utanförskap, men jag ska försöka berätta i korta ordalag hur det fungerar hemma hos oss.
Jag har en dotter och min man två söner, vi har inga gemensamma barn. Jag har 100 % ansvar för min dotter och min man 100 % för sina söner. T.ex. betalar jag allt min dotter behöver (vi har delad ekonomi), sköter all kontakt med skola/hälsovård/tandvård, lämnar/hämtar till och från fritidsaktiviteter och kompisar, hjälper med skolarbete etc. Däremot hjälper vi varann om vi kan med t.ex. hämtning/lämning, men varken han eller jag har krav på varann att vi måste göra det.
Den här uppdelningen passar mig perfekt. Jag har aldrig känt att jag vill ha, eller orkar med att ansvara för, fler barn än min dotter. Nu är vi två vuxna och tre barn varannan vecka vilket innebär att det blir mer hushållsarbete i form av tvätt, disk o.dyl. de veckor hans killar är hos oss (min dotter bor hos oss på heltid). Men min man och jag hjälps åt med det + att barnen själva får hjälpa till.
Jag tycker det är fint av dig att hjälpa din man med att ta hand om hans barn. Jag kan ärligt säga att jag inte tror att jag skulle tagit mer ansvar för min mans söner om jag inte hade barn själv. Jag tycker att de gånger du känner att du inte vill eller har tid/ork för att ta hand om din mans barn så är det din fulla rätt att säga att han får göra det på egen hand. Och då speciellt de gånger han och mamman till barnen planerar in att barnen skall vara hos er utöver de fastställda tiderna.
Jag kan förstå att du känner dig utanför, och kanske också avundsjuk/svartsjuk ibland. Eftersom både min man och jag har barn från tidigare förhållanden är vi mer i samma sits, och har därmed bättre förutsättning och förståelse för partnerns känslor och situation när det gäller barnen, kontakt med ex o.dyl. En stor fördel är att varken min man eller jag är engagerade i våra ex och deras nuvarande liv. Vi varken vill eller har behov av att ha annan kontakt med exen än det som gäller barnen.
Jag hoppas du känner att du kan säga ifrån de gånger du inte vill/orkar ta hand om din mans barn. Jag tycker dessutom att du skall kunna vara delaktig i planeringen om/hur barnen skall vara hos er utöver de fastställda tiderna, och inte bara får förkunnat från din man att då och då skall barnen vara här. Din man kanske inte riktigt kan sätta sig in i din situation, och min förhoppning är då att han har viljan att försöka göra det.
