iconic skrev 2010-12-22 09:06:33 följande:
Jag hade blivit jättearg, speciellt om man satt där med småsyskon! Jag fattar inte vad prästen hade för poäng med att göra som han gjorde... Nämn ett vettigt skäl att som präst åta sig uppdraget att avslöja "tomtebluffen" för alla närvarande barn några dagar före julafton. Varför???
Jag skulle inte arbeta för att få en sexåring att tro på tomten, men för min treåring är det hela grejen med julen. Jag har aldrig hört talas om något barn som kännt sig sviken av föräldrarna för att de lät dem tro på tomten när de var små. Barn har stor fantasi och att skapa lite "positiv magi" kring tomten och julen är något fint tycker jag. Jag ser tillbaka på min egen tomtetro med stor värme och vill att min son ska få uppleva samma känsla. Många barn vill också tro på tomten långt upp i åren även om de egentligen "vet" att han inte finns. Jag tycker inte man ska förstöra detta genom att förlöjliga tron på tomten. När jag var sex visste jag att det var pappa som var tomten. Ändå kittlade det i magen när han kom, för kunde jag verkligen vara riktigt säker...? När jag tvivlade på tomtens äkthet så ville jag gärna fortsätta tro på att det fanns småtomtar som klättrade ner genom skorstenen på natten till julafton, det trodde jag på länge. Jag fick tro ifred och det är jag glad för. Mina föräldrar försökte aldrig övertala mig om att tomten fanns elelr inte fanns, när jag ifrågasatte tomtars existens såg de mest lite kluriga ut och sa "man kan aldrig riktigt veta". Och så är det väl om man ska hårddra det hela. Man kan tro på mycket som man aldrig sett, Gud är ju ett ypperligt exempel.
Ungefär så känner jag inför mina jular som barn o det är jag glad för!
