Alla kompisar går på dagis...

Vi har två pojkar födda 0710 och 0910 och allt sedan vår äldsta son föddes har jag och min man turats om att vara hemma. Barnen har alltså aldrig gått på dagis. Vi kommer att vara hemma i alla fall minst ett år till och hade tänkt vänta med en eventuell dagisstart tills då. Vi försöker vara aktiva och gå på öppna förskolan, pysselverkstad och barnallsång. Men det är svårt för vår äldsta son att knyta några riktiga kompiskontakter där eftersom det är olika barn där varje gång. På öppna förskolan är det dessutom mest yngre barn under 2 år. Och lekparkerna ekar tommar...alla kompisar går på dagis.

Vår son som nu är över 3 år har på sistonde förändrats mycket, blivit mer självständig och vill leka utan att vi är med. Han pratar mycket om kompisar och har till och med uttryckt att han vill börja på dagis. Det är på dagis alla kompisar finns. Vi kan inte trolla fram kompisar...

Vi har varit ganska kritiska till dagis och kanske skulle jag känna att det som ett "misslyckande" att han började på dagis. Men ska vi hålla honom hemma bara därför att? Vi som förespråkar hemmaföräldrar, skulle vi sätta vår son på dagis?

Men vi kan ju prova...om dagis inte är något för honom kan han ju altid sluta och vara hemma igen. Och det ska tydligen inte vara något problem att låta honom gå bara 2 gånger 3 timmar/vecka. Det skulle nog göra honom nöjd.

I min drömvärld är många föräldrar hemma med sina barn och träffas hemma hos varandra och i lekparken...men det ser inte alls ut så idag, i alla fall inte på vår ort. Här finns ingen kyrkans barntimme heller som annars hade varit passande.